Mitt liv är så jävla absurt.

Som en enorm mosig frukt som kommer rullande mot en och man springer och skrattar och stannar och flämtar och väntar in den och springer och snubblar och vet inte om man kommer bli krossad under den till slut och vet inte om man vill det eller inte och det är ett stort grönt äpple och man tänker på hur det låter när man ruskar om ett träd och alla äpplen dunsar i marken - duns duns duns - och man stannar och blundar och lyssnar på dunsandet i huvudet och sen rycker man till och börjar springa igen och man vet inte vad som är upp eller ner och man vinkar till molnen och hoppas på det bästa.

Jag gick och satte mig här för att jag är så uppe i varv och det brukar kunna hjälpa lite att sitta vid datorn. Man blir liksom seg av datorsittande, vilket väl är lite destruktivt kanske. Men bra om det lugnar ner mig nu.

Det kommer liksom från ingenstans, plötsligt är jag bara helt uppspelt och kan inte sitta still och måste göra hundra saker samtidigt. Patrik är rädd för mig när jag är sån; han associerar det till mina sämre stunder med tillhörande ångestutbrott. Och så blir han väldigt stressad av det. Men jag kan inte hjälpa det. Det är inte så farligt egentligen. Jag skulle behöva ut och springa några varv bara. Man får vänja sig.