Det är ju fan vad mycket reklam det är överallt för spel och casino och poker på nätet. Överallt. Överallt. Hela tiden.

Över min döda kropp att jag ens överväger att av misstag hamna på en spelsida, säger jag. Kommer aldrig hända. Så lämna mig ifred nån gång. 

Ibland får jag känslan av att högerns grundpelare och viktigaste budskap är att livet minsann inte skall vara behagligt eller njutbart. Möjligtvis kan man få roa sig med att investera i en köksö när man har arbetat hårt i tjugofem år. Men där går gränsen för hur roligt man skall få ha i detta jordeliv.

Den dåliga grejen med att få pengar på kontot är att jag genast tror att jag är miljonär, och på väg genom stan tittar in i diverse butiker med förevändningen att det kostar ju inget att titta, varpå jag hittar böcker, skivor, filmer, kläder och diverse andra prylar som fram tills nu saknats i min samling.

Men jag håller i mig, faktiskt. Unnade mig en skiva "när jag ändå håller på", men i bokhandeln fanns det så mycket jag ville ha att det inte blev någe alls. Dessutom hade de inga anatomiböcker, och då dessa ligger högst på listan fick det vara så länge. Sen gjorde jag misstaget att svänga in på Myrorna. Och nu när det är sommar och allt... så behöver jag en ny skjorta. Eller två. Och second hand är ju alltid billigt. Och roligt. Och miljövänligt.

Jag drar mig till minnes att jag igår ansåg att mitt behov av en väska i manchester och fejkskinn var såpass stort att jag offrade 262.50 för att stilla det.

Med andra ord har jag väl kastat bort en dryg femhundring de senaste dagarna bara. Och en ynklig födelsedagspresent till Patrik kan inte ursäkta mitt beteende.

Å andra sidan fick jag pengar när jag fyllde år som är till för att slösas bort. Å tredje sidan har jag diverse kostsamma investeringar på listan men å fjärde sidan är jag inte pank än och fler löner är på väg.

Jag ångrar ingenting. Inte jättemycket iallafall.

Uh, vilket blogginlägg. Nästan så jag skäms lite.

Mamma svarade på sin egen fråga. Jag kunde eller vågade inte säga vad jag tänkte eller tyckte och jag är inte säker på om jag hade klart för mig vad jag tänkte eller tyckte, om jag överhuvudtaget klarade av att tänka eller tycka något i den situationen.

Mitt människovärde kom tillbaka i och med det självklara svaret. Det är klart att det är svårt! Detta är något av det svåraste man kan göra, även med utbildning och erfarenhet är det svårt.

Det sa jag också, jag sa Mamma, det är en utmaning, det är klart det är svårt, det är så bara! Men då förstod hon inte. Man måste förstås formulera det för sig själv. Du hade inte förstått det på en intellektuell nivå, sa jag. Insikterna flyter runt någonstans i kroppen, allt från några minuter upp till flera år, innan de är färdigformulerade på intellektuell nivå.

Det är svårt. Och jag avskyr hur jag är men jag är sådan, det sa jag också. Mamma, sa jag, du känner ju mig! Du vet hur jag är, jag har alltid varit sån här, det vet du. 

Jag hatar att jag ger upp, jag hatar att det blir oöverstigligt, att jag tillåter mig att känna så, att jag inte klarar av att bita ihop, att jag börjar lipa. Att jag alltid börjar lipa - det hatar jag. Fjolla.

Tillbaka till skam, skuld och självförakt, tillbaka till högstadiet. Tillbaka till ständiga motgångar - vems fel är det att jag inte kan när jag vet att jag kan? Eller kan jag inte? Är det mamma som skämmer bort mig? Är det min hjärna som inte hänger med? Är det min intellektuella nivå som är för låg för uppgifterna?

Mamma hittar alltid fel på uppgifterna. Jag blir galen på hennes sätt att skylla på omständigheterna; jag kan inte ha haft otur varje gång. Det är något fel på mig.

Tillbaka till den känslan. Tillbaka till frustration, skam och äckel över min egen svaghet. Tillbaka till det obegripliga; hur kan de säga att jag kan, när jag märker att jag inte kan? Hur kan de säga att jag är begåvad när jag misslyckas med allt? Prestationsångesten som ökas på av mina ständiga snedsteg och slarvfel.

Gymnastiklektionen när jag tog i allt jag kunde för att prestera och läraren ropade "du kan bättre!" efter mig. Hur kan de undgå att se? Vad är sanningen i allt det här? Är jag bara lat?

Vi ska inte tillbaka dit. Jag är vuxen nu. Jag vågar lite mer, jag tror på mig själv som man måste. Jag kan själv styra, jag kan själv utforska min potential, jag kan mer än jag tror och på mitt sätt. Äntligen på mitt sätt, i små små steg. En vacker dag är jag fullständig; en dag kan jag kalla mig själv stark.

Inte tillbaka dit. Framåt. Våga. 

Det är svårt. Ibland är det svårt; låt mig tycka det. 

Är det okej att lipa också?

Nu har vi sett Flugan (1958) och Flugan (1986), har Flugan II (1989) hemma och får strax Flugan Kommer Tillbaka (1959) i lådan.

Sen får det vara nog med Flugfilm.