Mamma svarade på sin egen fråga. Jag kunde eller vågade inte säga vad jag tänkte eller tyckte och jag är inte säker på om jag hade klart för mig vad jag tänkte eller tyckte, om jag överhuvudtaget klarade av att tänka eller tycka något i den situationen.

Mitt människovärde kom tillbaka i och med det självklara svaret. Det är klart att det är svårt! Detta är något av det svåraste man kan göra, även med utbildning och erfarenhet är det svårt.

Det sa jag också, jag sa Mamma, det är en utmaning, det är klart det är svårt, det är så bara! Men då förstod hon inte. Man måste förstås formulera det för sig själv. Du hade inte förstått det på en intellektuell nivå, sa jag. Insikterna flyter runt någonstans i kroppen, allt från några minuter upp till flera år, innan de är färdigformulerade på intellektuell nivå.

Det är svårt. Och jag avskyr hur jag är men jag är sådan, det sa jag också. Mamma, sa jag, du känner ju mig! Du vet hur jag är, jag har alltid varit sån här, det vet du. 

Jag hatar att jag ger upp, jag hatar att det blir oöverstigligt, att jag tillåter mig att känna så, att jag inte klarar av att bita ihop, att jag börjar lipa. Att jag alltid börjar lipa - det hatar jag. Fjolla.

Tillbaka till skam, skuld och självförakt, tillbaka till högstadiet. Tillbaka till ständiga motgångar - vems fel är det att jag inte kan när jag vet att jag kan? Eller kan jag inte? Är det mamma som skämmer bort mig? Är det min hjärna som inte hänger med? Är det min intellektuella nivå som är för låg för uppgifterna?

Mamma hittar alltid fel på uppgifterna. Jag blir galen på hennes sätt att skylla på omständigheterna; jag kan inte ha haft otur varje gång. Det är något fel på mig.

Tillbaka till den känslan. Tillbaka till frustration, skam och äckel över min egen svaghet. Tillbaka till det obegripliga; hur kan de säga att jag kan, när jag märker att jag inte kan? Hur kan de säga att jag är begåvad när jag misslyckas med allt? Prestationsångesten som ökas på av mina ständiga snedsteg och slarvfel.

Gymnastiklektionen när jag tog i allt jag kunde för att prestera och läraren ropade "du kan bättre!" efter mig. Hur kan de undgå att se? Vad är sanningen i allt det här? Är jag bara lat?

Vi ska inte tillbaka dit. Jag är vuxen nu. Jag vågar lite mer, jag tror på mig själv som man måste. Jag kan själv styra, jag kan själv utforska min potential, jag kan mer än jag tror och på mitt sätt. Äntligen på mitt sätt, i små små steg. En vacker dag är jag fullständig; en dag kan jag kalla mig själv stark.

Inte tillbaka dit. Framåt. Våga. 

Det är svårt. Ibland är det svårt; låt mig tycka det. 

Är det okej att lipa också?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...