"Vidare är du en handlingskraftig person som ser till att saker blir gjorda, enligt överenskommen tidsplan, och har förmågan att delegera arbetsuppgifter och följa upp dem. Du skall vara starkt målfokuserad samt ha viljan och ambitionen att alltid göra ditt bästa."

Hm. Vid närmare eftertanke ska jag nog inte söka det jobbet. 

Jag har skaffat ett litet fack i hjärnan, där alla omdömen om min person automatiskt hamnar. Jag borde skriva upp det innan det tynar bort!

Igår sa Patrik att jag är nyfiken. Jag tror att det stämmer och det känns bra, som en förklaring, ett berättigande till allt mitt rotande och tänkande som annars brukar ses som en skadlig och osund syssla.

Ju mer jag tänker, ju mer jag hittar, desto mer inser jag att jag inte har någon vidare nytta av det.

Det mänskliga psyket, till exempel, vilket jag studerat och analyserat och försökt komma bakom kulisserna på i flera år. Men när man väl är där inser man att manus redan är skrivet och man själv är en av marionetterna. Medveten eller ej, man är ändå som alla andra. Hur skulle något annat kunna vara möjligt?

Medan jag gick hit tänkte jag på min personlighet, på den del av mig som kan delas in i en romantiker och en cyniker. Min romantiska sida - om man ska kalla den så - tycker om färger, fantasi... Med den delen drömmer jag om att flyga, dansa över blommande ängar, att rädda drunknande änglar och bli en hjälte, att vara stark och klok och beundrad. Det är den delen som går igång på discomusik och ljumma sommarkvällar.

Min cyniska sida är en gammal vän som fått mer utrymme (den tidigare nämnda har jag tvingat in i garderoben ett antal år). En ensamvarg, en bitter nihilist, en svår och svart själ. Han förkastar känslosamhet och naivitet - det enda i den här världen man kan lita på är att man inte kan lita på något eller någon. 

Men mest av allt är jag nog ändå ett barn. Ett ensambarn. Ett sävligt och tvivlande, men också nyfiket barn. 

Nu vill jag veta allt. Det gör inget om jag inte har någon nytta av det.