Sisådärja! Nu har jag ätit mer pasta än jag egentligen orkade, och jag tänker inte röra på mig på hela kvällen. Det här går ju som smort! Snart är jag uppe i... nej, jag vill inte säga.

Jag börjar fundera på att göra verklighet av det Kajsa och jag skojade om för ett tag sen:

Antibantarbloggen. Det vill säga en blogg som handlar om mig och mina försök att gå upp i vikt. Jag är nämligen nästintill underviktig. På sistone har jag dessutom gått ner (!) i vikt (tror jag), vilket är smått oroväckande. Man behöver ju inte se ut som en vandrande pinne bara för att man är vegan. 

Från och med nu ska jag försöka gå upp i vikt. På något sätt. 

Jag försöker tänka i nya banor angående mina problem med att kontakta vänner och familj. Mina problem är en liten ond cirkel, som börjar med att jag aldrig hör av mig till nära och kära för att jag inte vet vad jag ska säga - det är alltid svårare om det inte finns en konkret anledning att ringa - plus att jag är ovan vid att vara den som kontaktar - och slutar med att jag känner mig cynisk och tråkig om jag hör av mig när jag faktiskt har något speciellt på hjärtat; att jag liksom bara ringer när det är nåt jag vill ha hjälp med fast jag inte hört av mig på en månad innan dess. Detta innebär att jag helt enkelt undviker att kontakta folk. Mycket hänger på ovanan också, så jag skulle säkert kunna träna upp detta och bli mycket bättre på det.

Iallafall så föreslog en vän att jag kanske kunde öppna mig och förklara för den jag vill prata med hur jag tänker och känner inför detta. Jag vet inte om jag vågar det; det känns som en lam ursäkt. Å andra sidan anar jag att jag gör det värre än det är; jag tror inte alls att folk faktiskt är arga eller sitter och grämer sig över att jag inte ringer tillräckligt ofta. Dessutom vet de flesta som känner mig att jag är ett under av kontaktlöshet och har varit det sen barnsben. Att jag faktiskt blivit lite bättre på det också, såhär i "vuxen" ålder.

Nu funderar jag iallafall på att strunta i mina självskapade krångel och bara göra. Utan att ursäkta mig eller känna att jag borde ursäkta mig. Jag har inte hälsat på pappa och sovit över där på länge. Jag har flyttat hemifrån vilket förstås är en godtagen ursäkt, men ändå.

Vi hade för några år sedan något slags kris där pappa kände sig bortglömd och oälskad av mig för att jag aldrig hälsade på (jag vill nämna att jag är mina föräldrars enda barn). Vilket förstås hade mest att göra med min oförmåga att planera att jag ska göra något och sedan genomföra det utan att någon ens givit mig uppgiften eller förklarat hur det ska gå till.

Iallafall så borde det inte egentligen vara några problem att åka ut dit över dagen, kvällen och natten. Rota bland LP-skivorna. Käka nån veganiserad version av någon av pappas paradrätter. Ta en promenad vid stranden och fårhagarna. Umgås lite. Rota bland mina gamla grejer på mitt gamla rum. Käka hembakt bröd med valnötter. Prata lite. Och så vidare.

Det skulle ju inte innebära korsförhör om varför jag inte kommit tidigare. Det skulle inte betyda sura miner och klagovisor.

Det skulle enbart vara uppskattat. Så vad väntar jag på?