Jag har ett gäng teman på lager som jag vill blogga om men det blir fan aldrig tid till det. Och kreativiteten låter sig som bekant inte styras så väl. Jag har klippt ut ett citat ur BIF om att skrivandet är som ett förhållande; man kan inte bara göra det när det är roligt, det skulle inte funka. Man måste sätta sig ner och tvinga ur sig även om man inte har lust alltid.

Men jag vet inte om det funkar på mig. Jag hatar att göra saker mot min vilja. Sen måste man ju komma in i det också. Men det är nästan ännu värre när man verkligen vill skapa nåt men inte kan för att situationen inte passar.

En ny teori: Tänk om det är min medvetenhet om hur styrd jag är av lust och impulser som fått mig att bli så sträng mot mig själv att jag tar avstånd från allt som är roligt och försöker få mig själv att lida så mycket som möjligt?

Vilket jag väl inte gör nu längre (plågar mig själv alltså) men jag gjorde det förr iallafall. Fast ska jag vara ärlig har jag väl mest gjort som jag känner för i mitt liv. Kanske inte helt ovanligt bettende förvisso, men det finns ju de som har en jävla självdiciplin. Skrämmande. Det är som att man kommer från olika planeter.

Jag hatar fortfarande ordet ansvar och har alltid gjort. 

Ibland får jag dock en känsla av att livet kanske kan vara roligt också. Även om man inte gör revolt och skiter i allt. Att man kan åstadkomma nåt bra och trivas med tillvaron.

Nu måste jag dammsuga innan den här dagen känns helt åt skogen bortkastad och otrevlig. Sen gå ut och klättra i träd.

Adjöss.

Jag fick leka med klossar hos neuropsykiatrikern. Röda och vita klossar som skall läggas i mönster efter en mall. Först när hon tog fram dem trodde jag att jag skulle hata det. Jag hade fel.

Sen när jag satt där och skulle räkna mattetal i huvudet för att mäta arbetsminnet låg klossarna fortfarande framför mig. Nio stycken små klossar, formade efter den relativt kluriga bilden i blocket. Jag ville bara pilla på dem. Bygga ihop dem en gång till, men det var ju redan gjort; den svåraste uppgiften var redan löst och det fanns inget kvar att klura med. Klossarna hade förlorat sin magi i och med att gåtan var löst en gång för alla. Ändå önskade jag att det skulle uppenbara sig en ny och lite svårare klossbild att börja bygga efter igen.

Neuropsykologen bjöd på te, och frågade gång på gång om jag började bli trött. Jag blev absolut inte trött, jag var fortfarande ganska uppe i varv och ville aldrig gå därifrån. Rummet var tyst och inte speciellt ljust; det måste ha varit ett medvetet drag. Men en plastig väggklocka låg undanstoppad bakom någon hög med papper bredvid en bokhylla, och den tickade litegrann. Jag pratade på om allt som talar emot mig; social kompetens, okänslighet för sinnesintryck, min starka förkärlek för ironi och metaforer, min oförmåga att fokusera på och bli riktigt bra på en specifik sak, åtminstone inom faktamässiga kunskapsområden. Inom de kreativa områderna har jag ju desto mer savantartade drag.

Jag lovordade nördigheten. Jag påpekade att skolan kanske avtrubbat mig och att jag upplevde att mitt intresse för kunskap faktiskt blommat ut mycket mer sen jag slutade helve... ursäkta, skolan.

Testerna gick bra förstås. Jag antar att jag framstod som normalbegåvad. Vi pratade om det med att prestera på testerna och huruvida det avgör mycket i eventuell diagnosticering.

Hon använde ett ord som jag inte minns för jag hade aldrig hört det förut och det försvann ut genom andra örat så fort jag hört det, ett ord som iallafall rörde allt jag själv berättat om mig och mitt liv.

Vi pratade om godtycklighet. Vi pratade om att jag tog för givet att jag hade hamnat fel när hon kom lite sent och hämtade mig i väntrummet. Hon snöt sig ofta och jag funderade på att fråga om hon var förkyld men lät bli eftersom jag själv fått den frågan så många gånger utan att vara.

Vi pratade om könsroller och mitt sociala uppvaknande och att känna sig normal. Vi pratade om blockeringar i tankarna (det uppstod några gånger när hon frågade mig saker); jag delade in det i en slags feghetsblockering som uppstår när jag får jobbiga frågor och snarare handlar om kaos och oförmåga att uttrycka vad jag har inom mig, och molnet i huvudet som sopar bort all tankeförmåga ibland helt utan anledning.

Hon sa att jag inte var speciellt dålig på matte. Jag orkar inte tänka på att jag kanske är bättre än jag tror. 

Hon fick en liten påsklilja, jag satte den i temuggen innan jag gick. Hon frågade mig om jag trodde att en diagnos skulle påverka mig på något sätt. Jag trodde inte det, mer än att jag kanske kunde få hjälp i framtida studier. 

I trappan mötte jag en gammal klasskompis. Hon sa en sak jag inte förstod om att man ju vet varför folk är här. Eller där då. Apropå att jag sa att det är lustigt att möta någon man känner på ett sånt ställe och att man inte gärna vill fråga vad folk har för ärenden där.

Jag tror inte hon var där av samma anledning som jag.

Just det!

I slottsparken finns det ett fantastiskt träd som man kan klättra i. Om jag går dit och klänger lite varje dag kanske jag kan skippa medlemsavgifter och annat trams på klätterklubben i Halmstad, och dessutom insupa lite D-vitamin när jag ändå håller på och är hälsosam. 

Allt händer nu. 

Och det är ju fan vad jävla känslosam jag är. Är det vädret? Eller har jag råkat ta långtidsverkande knark? 

Idag ska jag träffa den söta neuropsykiatrikern. Jag antar att jag ska sitta och fippla med nåt slags speciella IQ/AQtest-aktiga uppgifter. Spännande. Jag är beredd på negativt besked iallafall. Ingenting kan vad det verkar bota mitt störda sinnesläge (jag är jävligt försiktig annars, för att aldrig bli patetisk. Men i det här läget kanske det ändå är försent).

Och imorgon kanske jag ska träffa den där killen som jag kanske skulle bli assistent till men som av diverse anledningar inte fått tummen ur röven förrän nu (jag lider med honom! men är glad för oss båda om det inte är försent än). Vore toppen att ha ett jobb, och dessutom ett som innebär att pallra sig utanför dörren. 

Nu ska jag skriva klart min "novell", skriva ut skiten och kanske posta två stycken brev (beroende på om jag har material till allt). 

Jag får inget grepp om vad man ska säga till vem. Hur mycket man ska berätta, och hur, och varför.

Var går gränsen mellan privatliv och ickeprivat, intressant eller motbjudande - vilka ska man släppa in där och hur långt och varför och varför inte?

Kanske är det därför jag gillar att blogga. Att bara skriva rakt ut, vad som helst, till vem som helst. Jag vet att det blir fel; att jag inte tänker på att den och den kan läsa och få en helt ny bild av mig eller bli förvirrad. Men det gör inte så mycket, man måste våga lite. När man kan.

HURRA för allt!

"Mina ögon gråter, kan jag avslöja. Om det här är vad jag skall dregla efter så är jag asexuell."

Haha, jag älskar mig själv. Läser igenom mitt klassiska blogginlägg om herrkläder som jag med vissa finjusteringar tänker skicka iväg till de skolor som förhoppningsvis vill ha mig.

Å andra sidan hatar jag mig själv för att jag glömde mejla det där jävla personbeviset som jag ska skriva ut här, så att jag måste gå hem igen och hämta skiten. Bah. Orka orka orka.

Här är länken: http://tomatburgare.bloggagratis.se/2007/12/11/399257-kladerna-gor-mannen/

"Vidare är du en handlingskraftig person som ser till att saker blir gjorda, enligt överenskommen tidsplan, och har förmågan att delegera arbetsuppgifter och följa upp dem. Du skall vara starkt målfokuserad samt ha viljan och ambitionen att alltid göra ditt bästa."

Hm. Vid närmare eftertanke ska jag nog inte söka det jobbet.