Det här blir nåt slags premiär. Jag har inte funderat så mycket på att tipsa om skivor, men nu när jag stod i köket och lyssnade på Tracy Chapman så tänkte jag att det här borde ju egentligen alla lyssna på. Så bra är det.

Varför då?

Jo, för att Tracy Chapman sjunger som att hon är arg, på gränsen till att börja gråta, men hon har så mycket att få ur sig att hon sjunger ändå. Och för att hennes texter är så vettiga, djupa, vassa och känslosamma, och varje gång man lyssnar fastnar man för någon fras som verkligen betyder något. Hon är arg på apartheid och orättvisor, förundrad över livets svårigheter och fruktansvärt sårad i kärlek. Melodierna är avskalade, ibland lite mer uppåt men ändå med ett djupt budskap och en melankolisk underton.

Lyssna, lyssna, lyssna!

Det susar i mitt öra, precis så där som det låter när man har vatten i örat. Då och då, ett dovt prasslande när jag vrider på huvudet.

Och jag har haft det länge tror jag.

Jag tänkte att ni skulle få veta det.