Jag fyller 21 imorgon. Grattis till mig. För första gången i mitt liv känner jag att jag kunde inte bry mig mindre. Inget är förberett och jag känner mer för att gömma mig än stå i centrum.

När jag dammar bokhyllan upptäcker jag en ny mental ålder; 40. Där kan man också vara ibland.

21 känns fortfarande som en gammal dammig sifferkombination, en decimal nästan, helt meningslös, men som ändå av nån jävla anledning har släpats fram ur arkivet för min skull. Dammet sticker i näsan.

Har fått en liten hang up på en gammal kompis. En gång i tiden brukade vi vara nyktra tillsammans på alla fester. Fjortisbittra över livet och med böcker som största hobby. Det är i utanförskapet man möts, inte sant? Hon har sagt att jag kan ringa när jag vill om det är något. Jag tänker att vi borde göra slag i saken och ta en fika. Det vore nog roligt att lära kännas.

Jag har skrivit en låt och på tisdag ska jag träffa min neuropsykolog igen. Varför är inte hon min psykolog?