Jaha, nu är jag sannerligen sjuk.

Lyssnar på Celine Dion och blir på liphumör. That's the way it is, buhuuu. Jag vill bara gå och lägga mig. Bakom en fåtölj.

"Make sense" är ett suveränt uttryck. Indeed. Jag tvekade först, men nu älskar jag det. 

Nu är jag trött (proppa i sig mer mat än man orkar-koma). Vill helst gå ner till havet och bara sitta och glo. Eventuellt med en termos te.

Scanna in bilderna och skriva ut dem tog hundra år. Har inte fått nån uppdatering av c-uppsatsen på mejlen, som jag bad om (och misstänker att min mejl kanske har dummat ner sig totalt och inte tar emot brev, fast jag har inga direkta bevis för det). Öh. 

Nej, jag får väl ringa min kamrat och föreslå att vi ska ses (trots att jag inte orkar röra mig i fläcken - hoppas hon förelår tedrickning istället för promenad) innan det börjar växa skägglav på mig. 

Nu är jag skiträdd för svininfluensan. Jag är övertygad om att detta är världens undergång. Alla kommer att dö. Långsamt. I plågor.

Jag drömde om svininfluensan; det var jag och några vänner som försökte leva loppan medan folk insjuknade och dog som flugor omkring oss. Jag var övertygad om att vi skulle förbli friska och immuna så länge vi dansade och lekte. Tills jag kände en svidande värk i halsen. Jag frågade någon om det fanns någon bot, eller hur lång tid jag hade på mig, och fick svaret att jag skulle vara död imorgon. Panik. Dödsångest.

Jag vaknade och insåg att jag inte skulle dö imorgon, att jag inte var smittad, men att sjukdomen likförbannat härjar i den verkliga vakenvärlden och rätt som det är är den här.

Det kommer att kännas bättre när man förlikar sig med det.

Jag brukar fundera över vem jag skulle vilja ha bredvid mig när jorden går under. Vem jag skulle vilja hålla om när världen tar sitt sista andetag.

Nåväl, jag somnade om och drömde om sex istället. Och vaknade hundra gånger av klockradion; de pratade förstås om svininfluensan gång på gång. Jag ville inte gå upp. Jag sov lite till. Sen bestämde jag mig för att jag borde gå upp; men då var jag så rädd för svininfluensan att jag inte vågade kliva upp ur sängen och därmed konfirmera mitt öde.

Sen tog jag mig upp iallafall. Nu är jag inte så rädd längre. Apokalypsen är inte här riktigt än.