En konstig grej med det sociala. Tänk om det inte alls har blivit lättare på sistone? Det kanske har blivit svårare?

Jag grundar denna teori på att jag misstänker att jag försöker nå fram till och intressera mig för människor på ett helt annat sätt nu än förr. Jag anstränger mig, eftersom jag har insett att det inte är varken omöjligt eller meningslöst, det kan faktiskt finnas något att vinna på att öppna sig för andra människor och hitta likheter istället för avvikelser. Och i och med detta försök att faktiskt på riktigt fördjupa de relationer jag har, blir det sociala livet förstås både farligare och mer spännande. Och - icke att förglömma - mer givande. Men svårare såklart; en balansgång jag undvikit fram tills nu, en ambition vars metoder jag inte känner mig säker på. 

Och så är det målet - att det inte finns något mål. Inget specifikt att sträva efter. Man kan komma ut, men vart kommer man sen? Bort? Hem?

Synnerligen intressant.