Det är svårt att begripa sig på hur man är, tycker jag. För mig finns det bara svart eller vitt, jag är extremt kategorisk. Det är väldigt störande. Detta dualistiska synsätt ger mig problem med att begripa att två motsatta delar av mig kan finnas i en och samma kropp. Om jag tycker om att vara ensam och isolera mig, så kan jag väl inte rimligtvis tycka om att vara social och hitta på saker OCKSÅ? Om jag är negativ och cynisk, vem är det då som är naiv och glättig? En ond ande som tar min kropp i besittning ibland?

Nej, jag får inte ihop mig alls. Det enklaste är att helt sonika förutsätta att jag är flera personer som samsas om samma kropp. Och som strävar och drar allt vad de kan åt varsitt håll och vägrar samsas.

Jag blev frälst på SingStar igår. För några minuter mådde jag precis så där väldigt bra som jag kan göra när jag umgås med en person och vågar leva ut mig. Det händer inte så ofta. Oftast har jag mig under kontroll och flyter med och spelar med. Det är roligt att sjunga. Extra roligt när jag kan ta lägre toner än min kompis och dessutom inbillar mig att jag är så jävla tonsäker och har rytmen i blodet. 

Idag ska jag köpa ett hårspray. Min frisyr ser ut som ett fatalt misslyckande och gör mig deprimerad.

Och ja, jag är ytlig OCH djup, hur fan det nu är möjligt. 

Jag fortsätter att drömma mardrömmar. Det är ett intressant fenomen.

I natt drömde jag om en liten flicka som bodde i precis det huset vi bor i, med sin katt och mamma. En natt bröt sig en tant, något slags släkting till dem tror jag att det var, in i huset; hade ihjäl flickans katt och undanröjde modern. Sedan bosatte hon sig i huset och började utföra tortyrliknande experiment på flickan. Efter ett tag lyckades flickan rymma, och några hus längre bort knackade hon på för att få hjälp. En äldre man öppnade; det var en ensam och egensinnig konstnär som verkligen uppskattade sällskapet och genast släppte in henne, på villkor att de kunde kramas en stund. 

Gömd inne i den lite märklige mannens hus kände sig flickan trygg, tills en av grannpojkarna fick nys om att hon höll till där, och sprang och skvallrade för den onda tanten. Hon lockade med kolor och karameller, men hennes hysteriskt trevliga sätt fick ändå pojken att ana oråd, så han frågade vad det egentligen var som pågick. Tanten hasplade ur sig en massa nonsens men svarade inte alls på frågan förstås.

Dagen därpå knackade onda tanten på hos mannen och förklarade att hon skulle resa bort ett tag. Vid det här laget fanns jag själv med i drömmen, beredd att försvara flickan med all min kraft. Jag stod i hallen och blängde misstänksamt på den överdrivet käcka tanten. Precis när hon skulle gå påstod hon att hon bara ville se sig om i huset lite, varpå jag ilsket for fram och försökte pressa ut den hemska människan genom dörröppningen. Jag begrep minsann vad det var hon var ute efter. Då hörde jag steg från rummet intill och insåg att flickan var på väg ut i hallen för att se vad som pågick. "NEJ!" ropade jag, men det var försent; flickan kikade ovetande fram och tanten fick ett ondskefullt "aha!" i blicken.

Sedan vaknade jag.

Vad kan detta betyda? Man undrar ju.

Alla tolkningar är välkomna.