Nu tar jag mig rätten att gå in och skära och sprätta i detta nyfödda inlägg. Man kan ju inte va så jävla neggo. Och skriva så förvirrat.

Så, bättre:

Ibland har jag en vision om mig själv som medelålders.

Där går jag runt i min trädgård och klarar mig själv. Jag har en katt och en massa böcker, jag kan laga mat och snickra och sy och odla grönsaker. Jag behöver inte bli någonting, jag kan bara vara.

Jag är inte så rädd för att bli utstött som jag är rädd för att bli någon jag inte är.

Baaah.

Jag behöver hjälp med en sak. Men vem skulle kunna hjälpa mig?

När jag var liten (jag var liten fram tills jag fyllde tretton ungefär) läste jag en bok om en liten nalle som blev kvarglömd i en sandlåda av barnen. Boken handlar sedan om hur nallen hittar en ny värld hos andra kvarglömda leksaker som bor i en stubbe i skogen. Jättefin historia.

På omslaget står nallen och några andra leksaker och tittar på stjärnhimlen.

Nej, jag trodde inte precis att någon skulle ha en aning om vad den heter eller vem som har skrivit/illustrerat den.

Men OM någon någonsin skulle kunna hjälpa mig så vore jag mycket tacksam. Jag vet inte hur man hittar en bok när man glömt både författare och titel.

Förresten, när jag ändå håller på och efterlyser.

Jag såg en animerad film en gång för jättelänge sen, tror det var lerfigurer eller något. En mörk dyster sak som i mina barnögon var riktikt otäck. Det jag minns är att månen var en levande figur, att någon elak person satt och fiskade och att det slutade med blod och död.

Någon som känner igen?

Haha, nej, det är ju hopplöst. Vad tror jag.

Men OM.

Hjälp mig då.

Man måste unna sig saker ibland. Speciellt om man har fått pengar i julklapp av farmor, som sedan har förflyttats från olika byxfickor i några veckor.

Jag har unnat mig en brödlåda idag. En liten i svart plåt. Bredvid den (jag har placerat ut den på köksbänken och fyllt den med hembakt bröd, skorpor och knäckebröd med kanelsmak) står två små plåtaskar med te i. Plåt plåt. Fint.

Nu har jag fått blodad tand. Jag vill köpa en äggklocka i form av en groda, ett par skivor, en smårutig skjorta, ett par bra hörlurar till i-poden, ett gäng barnböcker och en ask fin choklad.

Patrik tycker att jag ska unna mig en egen dator. En sådan där liten sak som kallas Läp Topp. Jag har tjatat länge om en Läp Topp. För min kreativitet. Att ta med mig vart jag vill. Att ha allt mitt privata i. Att arbeta på, blogga genom och lyssna på musik i. Och så vidare.

Sen borde jag verkligen skaffa en cykel. Och så vill jag ha en våg (så jag kan kontrollera att jag inte blir ännu mindre än jag redan är), snapreflexer att ha runt benen eller armarna, en mixer att göra fruktdrinkar och glass i, ett antal dvd-filmer och en fotfil till mina alldeles förskäckliga hälar som jag inte sköter om.

Tyvärr är det nästan tre månader till min födelsedag. Men jag håller ut.

Just nu är jag mycket nöjd och glad trots att klockan rusar i väg och jag har helbeiga kläder på mig idag (guldbeiga byxor och grönbeigt linne. Eller hur stavas det?).

- Recensionen är klar. Troligtvis den svåraste hittills men inte mördarsvår.

Här har jag suttit hela dagen, men arbetat har jag ju gjort.

Nus ak jag till stan och lämna artonhundratre böcker som inte (!) är försenade än, samt posta ett brev till min bästa kusin. 

Jag har tagit på mig en blå stickad tröja så nu är jag inte beige längre. Häromdagen rensade jag bland mina stickade tröjor. Tre kunde jag göra mig av med. Resten var antingen för omtyckta eller stickade av mamma. 

Av de som offrade sig var en av den jobbiga sorten som glider upp och visar magen för att den är för liten. En annan var en visserligen rätt trevlig gråsvartrandig, men jag har redan en gråsvartrandig (som mamma har stickat), och den tredje var mossgrön och rätt fin men fan, jag pallar inte ha så många tröjor.

På tal om tröjor.

Nu ska jag gå. Det känns lite dåligt. Jag har ingen glasklar plan. Men skulle jag stå mitt i gatan och inte veta vart jag ska ta vägen kan jag alltid ringa mamma. Eller gå hem igen.

Fox in the snow, where do you go
To find something you can eat?
Cause the word out on the street is you are starving
Dont let yourself grow hungry now
Dont let yourself grow cold
Fox in the snow

Girl in the snow, where will you go
To find someone that will do?
To tell someone all the truth before it kills you
They listen to your crazy laugh
Before you hang a right
And disappear from sight
What do they know anyway?
You'll read it in a book
What do they know anyway?
You'll read it in a book tonight

Boy on the bike, what are you like
As you cycle round the town?
Youre going up, youre going down
Youre going nowhere
Its not as if they're paying you
Its not as if its fun
At least not anymore
When your legs are black and blue
Its time to take a break
When your legs are black and blue
Its time to take a holiday

Kid in the snow, way to go
It only happens once a year
It only happens once a lifetime
Make the most of it
Second just to being born
Second to dying to
What else could you do?

Man vet att man måste ändra sina vanor på två sätt när man reser sig från stolen och har ont i benen:

1, sitt ordentligt.

2, sitt inte så länge.

Patrik tycker att vi ska skaffa en boll - typ yogaboll eller vad det är - att sitta på. Jag tycker att det är en alldeles fantastiskt rolig idé. Jag skrattar inombords bara jag tänker på det. Snälla, vi skaffar en boll! Jag älskar bollar. De är runda, klotformiga, cirkulära, välvda, knubbiga, cirkelformade och mjuka. En boll är helt enkelt svaret på gåtorna.

Patrik tycker att jag är lite lätt skruvad som försjunker i X-men 2 på tv sent en söndagkväll men jag är helt tagen av filmen. Ja, jag vet, man ska inte tycka att en film med titeln "X-men 2" är bra (det trodde jag inte att jag skulle tycka heller), speciellt inte om man är uppväxt med god smak; italienska/spanska/kinesiska/tyska/indiska/turkiska/franska etc etc etc filmer och kan rabbla ett antal regissörnamn och vilka filmer de har gjort. Om man har en mamma som precis varit på filmfestivalen i Göteborg och som sitter i styrelsen för Halmstads Filmstudio.

Det finns en liten motsättning där.

Men å andra sidan är jag en egen människa som gör mitt bästa för att hitta mig själv och självklart måste jag bryta mig ut ur min mors fotspår och hitta en egen väg att gå och jag har aldrig varit mycket för att välja mellan A och B. Jag väljer båda (det är sant, jag var totalt hopplös på att välja som barn, speciellt när det bara fanns två alternativ. Jag kunde stå i en halvtimme och inte kunna fatta ett beslut).

Tillbaka till X-men. Varför det hette X-men har jag inte riktigt fått kläm på (jag har ganska svårt att begripa sådana här filmer också, det är alltid en massa jag inte hänger med på - varför lurade Mystica flintiga gubben att ha ihjäl vanliga människor istället och sen stack iväg i hellikoptern? Var hon elak eller har jag missuppfattat något?).

Jag kanske förstår bättre om jag ser första X-men.

Jag tar tillbaka min barndom. Det är så jag ser det - kanske är det fel - men jag har upptäckt en massa saker som inte fick plats i min introverta barndomsvärld som jag vill göra nu. Jag vill bygga en koja i skogen, se alla skräck- och science fiction-filmer, leka hjälte och få ur mig all barnslig energi. Förlåt mig, men jag tror något blev fel. Jag kan inte bli vuxen än. Jag måste leva klart min barndom först.

Om jag är inne på barndomen nu, betyder det att jag inte ens börjat på puberteten?

Nja, jag har nog alla åldrar i mig. Någonstans är jag 76 år också.

Jag tycker det här är svårt. Jag har en bild av vad man måste göra och inte får göra för att räknas som vuxen. Man måste alltid välja mellan A och B, och jag kan inte och vill inte.

Mystique är min favorit.  Först tyckte jag hon var ful och såg läskig ut. Och jag hade inte riktigt listat ut om hon var ond eller god.

Men hon är faktiskt både cool och mystisk. Hon kan ta vilken skepnad som helst. Hon är helt blå, naken och ser mycket riktigt läskig ut. Hon säger inte så mycket. Hon är min favorit.

Jag vill själv bli en mutant-hjälte. Det verkar fint.

Senare kanske det blir en vanlig människa av mig också.

När det gäller utseende så finns det två stora kniviga situationer och företeelser som utgör ett problem för mig.

Det är inte sådant som att jag är för kort eller har för liten mun etc utan jag pratar om nödvändiga ont. Två stycken. 

Först vill jag redogöra lite för tidigare problem i mitt liv.

Jag hade som barn stora problem med införskaffandet av nya skor. Det var en långdragen plåga och mamma slet sitt hår medan jag i maklig takt vandrade efter henne, lydigt provade skor och inte visade något som helst intresse för eller vilja att ha någon av de fodrade, vattentäta och enligt mamma fina vinterkängor som visades upp.

Numera har jag inga problem med att titta på skor, jag har säkert tio par skor och ännu fler jag inte använder. Fortfarande ligger mitt största intresse i gymnastikskor eller skor som på något sätt liknar dessa. Mammas uppfostrande visdomar har jag dock tagit med mig och när jag vet att det är vinter tar jag, oavsett väder, på mig vinterkängor.

Nummer två av tråkiga måsten mamma försökte få mig att förstå nyttan av, var att kamma håret. Om skoletandet var en svettig och tråkig syssla var kammandet en förvisso snabbt avklarad, men ytterst obehaglig uppgift.

Det finns nämligen få saker jag finner så otrevligt som elektriskt hår. Och mamma hade inte vett att blöta kammen de gånger hon bestämt sig för att gå bärsärk i mitt rufsiga hår med den lila plastkammen. 

Numera har jag en frisyr som inte kräver något kammande, men det händer att jag vattenkammar en bena med en liten svart kam jag köpt själv. Fast det är inte ofta. Men skillnaden mellan att kamma håret med vatten eller utan är oerhört stor.

Idag är det dock andra saker som bekymrar mig i mitt vuxna, självgående liv. För det första har jag stora problem med byxor. Jag tycker inte på något sätt illa om byxor, men jag kan inte för mitt liv begripa hur ett par byxor ska se ut. De flesta andra klädesplagg kan jag ha en åsikt om, vilja ha eller inte, trivas i eller inte.

Men byxor. Hur vet man? Ska de vara korta eller långa? Tajta eller vida? Bleka eller mörka? Trendiga eller udda? Jeans eller manchester?

Ständigt går det trender i byxor och jag kan bara inte få klart för mig vad just jag ska ha för ett par byxor, och hur jag vill att de ska få mig att se ut. 

I många år har jag bara använt mig av stora, vida byxor med utsvängning vid fötterna. Inte för att jag tyckt att just den sortens byxor varit de absolut snyggaste och bästa. Mer för att de varit billigast, bekvämast, och dessutom utstrålat ett slags "jag bryr mig inte så mycket". 

Det extrema exemplet är ett par grönblå byxor i manchester jag hittat på en loppis för en tia. De var ett okänt antal nummer större än jag men sådant ser inte jag. Jag är tjugo år och vet fortfarande inte vad jag har för klädstorlekar. Ett S kan jag känna igen men inte mycket annat.

Dessa byxor var jag tvungen att knyta ihop i midjan samt vika upp flera varv vid fötterna och de satt som en säck runt min spinkiga underkropp.

Mamma var inte överlycklig men lät mig ha min byxsmak.

De allra flesta byxor jag äger är köpta på second hand (vilket innebär att jag ser ett par snygga byxor och eftersom de bara finns i ett exemplar får det bli dem, oavsett vilken storlek de har). Det är för övrigt något som gäller en stor del av min garderob. 

Först för något år sedan började jag på allvar överväga tajta byxor. Tidigare har jag sett det som märkligt och lite motbjudande att bära ett par byxor som låter alla se exakt hur ens rumpa är utformad. Men jag antar att jag börjar ge upp min kamp att få se ut som en säck potatis med halm till hår. 

Några par begagnade byxor i storlek tight har jag provat.

En del gillar jag bättre än andra. Flera har kvar de utsvängda benen. Några har bakfickor, andra inte. Vissa är lite trasiga, andra är hela. Ett par, som jag bloggat om förut, är de trendigaste jag haft, med fabriksslitet jeans och rumppartiet format för att framhäva formen bättre. Och de absolut tightaste; jag blev paff när jag plötsligt inte kunde dra upp byxbenet för att klia mig på knäet.

Jag vet fortfarande inte hur och om jag vill framhäva underkroppen, och jag vet inte hur olika sorters byxor får mig att se ut. Det är en djungel, som Patrik skulle ha sagt.

Så, till problem nummer två.

Gå till frisören.

Min huvudbonad är inte den mest lämpliga när man önskar rafsa undan luggen ur ansiktet och framhäva pannan. Hela kalufsen strävar framåt, från långt bak i nacken. Envist strävar den, och jag envisas med att inte använda rejäla hårprodukter (det känns ju så onaturligt + besvärligt + fåfängt. Funkar inte med min image av naturbarn och ensamvarg).

I åratal har jag gått runt med en utväxt poplugg som substitut för drömfrisyren. I perioder har jag haft kortare hår och vad min mamma kallar för "pojkfrisyrer". En sådan frisyr kan man få för 150 kr hos någon av invandrarfrisörerna i stan. Inte bra, enligt mamma. Billigt och bra, enligt mig.

Hos de dyrare, och enligt mig piffiga, frisörerna kan man få en flickfrisyr. Mycket bättre, enligt mamma. Mycket sämre, enligt mig. 

Varje gång jag ska gå till en frisör kommer dessutom det eviga problemet tillbaka. Att kunna svara på frågan "hur vill du ha det?". Kort, är mitt standardsvar. Bort med det här, säger jag och pekar på lufset som har växt över öronen. Att öronen ska synas är också ett grundkrav i min något udda skönhetsvärld. Och så lite i nacken.

Och sen kommer hårprodukterna fram och tantfluffet börjar formas. Piff, poff - tant!

Ja, antagligen ser inte frisörerna det så. De ser väl en snygg och trendig, busigt kort och fräsch frisyr.

En gång började jag nästan gråta hos en frisör. Jag svalde och log och tackade och gick och hjärtat bultade och jag gick hem och duschade. Sen blev det faktiskt lite bättre.

Flera vänner har också agerat gräsklippare på mitt huvud. Under en mycket utflippad period i mitt liv kladdade jag ner håret med grön karamellfärg, köpte en barnsax på hemköp och lät mina vänner turas om att klippa bort tussar under en engelskalektion. Min mamma har en tendens att tolka mycket som självskadebeteende. Jag antar att hon ändå har en poäng. Under samma period krockade jag med en bil med min cykel, vilket resulterade i att mitt gröna trollrufs fick sällskap av två blåtiror under mina ögon.

Förskräckt blev mamma en gång när frisören klippt bort polisongerna och lämnat öronen helt fria. Eller om det var jag som rakade bort dem själv, jag minns inte riktigt. Så kan det gå.

I dagens läge har jag låtit en vän i Stockholm anpassa håret efter mina vaga önskemål och min starka vilja att bli av med allt jävla hår som bara hänger och ser ulligt ut.

Det är kort bak och långt fram. Jag har en liten fetisch för syntfrillor också; de ser så kontrollerade ut.

Nästa gång jag klipper har jag ingen aning om hur jag vill ha det. Om det bara inte växte så fort. Om det bara inte ville så tvärtemot vad jag vill.

Sådana är mina problem. Min längd och mina läppars utformning är bara små petitesser i jämförelse.