En serie jag kladdade ner på biblioteket för ett antal veckor sen. En period när jag funderade mycket på balansgången mellan att förändras till det bättre och att helt sonika ta bort sin personlighet och bli någon annan.

Någon som jag, om man läser inlägget inunder, fortfarande inte har fått grepp om. Jag måste bli bättre på balansgångar. Mitt nya projekt är att konvertera min svartvita värld till gråskalor.

Igår, när jag inte kunde sova, tog jag telefon till hjälp att anteckna mina tankar. Jag hoppas det är ett hållbart sätt. Jag vet att jag borde vaknaoch somna på rätt tider så att vi är i fas med varandra och jag bara faller mot kudden och somnar innna jag ens landat varje kväll. Men då måste jag gå upp senast halv nio och det gör jag sällan. Kommer jag upp efter nio och innan tio är det okej men inte tillräckligt. Jag har ALDRIG kunnat vakna på morgonen. Min djurhjärna, Detet, eller vad man vill kalla det, lurar så lätt mitt bortdomnade förnuft att jag bara måste sova lite till. Någon som sover (dvs mitt förnuft) kan inte säga emot.

I vilket fall så har jag alltid varit kvällsmänniska och ibland har hjärnan bjudit in alla sina tankekompisar och hela tjocka filosofiska släkten när jag ska sova. Då blir det svårt. Jag försöker schasa bort dem men de ger sig inte så lätt.

Igår kväll iallafall. Tänkte jag på mig själv. No shit.

Jag tänkte, och antecknade, så här:

"Det svåra med att utvecklas är att jag är så rädd att förändras. Jag är så oerhört fäst vid mina skavanker och olyckor. Utan dem, vad vore jag? Jag vet inte, ärligt talat.

Vem skulle jag kunna bli om jag vågade utvecklas? Någon helt annan?

Jag fasar att en främling tar min plats och mitt gamla jag raderas ut.

Ett slags dödsångest alltså."

På tal om dödsångest så drömde jag läbbigt om folk som donerat sina hjärnor till forskning. Hjärnor och döden är två saker jag är aprädd för. Jag är också rädd för aliens, kritik och att bli vuxen.

Iallafall så var hjärnorna vid medvetande när man skar och rotade i dem.

Jag vaknade och insåg att jag inte kunde lugna mig själv; det här är ju en verklig skräck, och ingen kan lugna mig med att förklara hur det går till eller inte går till när man är i det där tillståndet som kallas död.

Jag har inte vågat donera mina organ till forskning. Jag är rädd att jag ska leva när jag är död.

En annan gammal skräck är att jag, när jag dör, skickas ut i rymden och ligger i något slags glaskista och inte kan röra mig eller prata eller något. Jag kan bara ligga i kistan och glo ut i mörkret i evigheternas evighet.

Rymden är jag också rädd för. Jag förstår inte folk som vill bli astronauter.

Nog om skräcken nu.

Man kan inte gå runt och vara rädd heller. Glad och modig ska man vara.