Idag (som nu är igår) har jag på mig urtjusiga kläder som bara måste visas upp.

Tandborsten i en trendigt blekgrön nyans (obs, matchar handdukarna i bakgrunden!) kommer från apoteket.

Blåvitrandig, som jag kallar den, "seglartröja" har jag fått i julklapp av min pojkväns familj. Den kommer från Lindex. Tröjan alltså, familjen vet jag inte varifrån den kommer.

Varma och praktiska armmuddar med pärlor som glittrar på ett discoartat sätt är handgjorda och därmed dyra. Men man måste ju unna sig lite! Dem har jag för övrigt också fått i julklapp någon gång.

Gröngula pärlarmbandet har jag gjort själv.

Byxorna tycker jag inte alls om, de är i svart manchester, lågt skurna och får mig att känna mig liten och dum. Köpta på JC iallafall, på rea.

Slutligen den vinröda stickade tröjan, har jag fått av Annie när hon skulle göra sig av med kläder som hon i sin tur har fått av någon annan. Oumbärligt plagg denna årstid!

På bild nr 2 sitter jag på toa. Jag ville bara ha en närbild för att visa att den supersnygga frisyren - helt rätt! -  är klippt av min privatfrisör Karin Persson. Hon är bög; det är därför hon klipper så bra. Såklart, vad trodde du?

Jag tog en bild på maten men självklart blev det av nån anledning en tom fil. Bah.

Pasta med bönor och squasch (?).

Du behöver:

en sån där gurkliknande grönsak som är svår att stava till

två nystan bandspagetti

vita bönor som legat i frysen

diverse köksredskap och en spis

soja och citron

groddar

Koka pastavatten i en vattenkokare.

Häll över i en kastrull.

Lägg i pastan.

Skär skvåschen i halvmånar.

Häll dem och bönorna i en stekpanna. 

Sätt på fel platta och undra varför bönorna aldrig blir varma.

Fatta fortfarande inte att du har satt på fel platta.

Häll på citron och soja.

Bestäm att maten är klar och häll upp i en djup tallrik

(obs! häll av pastavattnet först!).

Lägg på lite groddar.

Se dig om efter plats att ställa den nu tomma kastrullen.

Sätt den på vad du tror är en oanvänd platta.

Hör att det fräser lite.

Fatta först nu att du hade fel platta på.

Ät maten ändå och tyck att bönorna smakar konstigt.

Känn att en böna smakar mögel.

Bli sur.

Det är lätt att tro saker om andra människor när man inte vet ett skit mer än det man ser. De tröjor, ansikten, leenden, tomma ord och mingelmångel som finns på ytan när man befinner sig i offentligt rum.

Det är lätt att tro att alla andra dansar på rosor eftersom ingen bryter ihop mitt i en folkmassa. 

Jag kommer på mig själv med att säga samma intetsägande saker, typ "Kämpigt med tenta, vi får se hur det går" och utelämna att jag ringer Bob och lipar i telefonen att jag är misslyckad och inte orkar mer. Varför drar jag då slutsatsen att alla andra är lika tomma och problemlösa som de verkar på ytan? Kanske har jag rätt, eller så är vissa människor toppenduktiga på att dölja allt. Jag är inte så jävla bra på att dölja. Jag håller käften för det mesta, men med bloggen är det klippt. 

Dessutom verkar det som att folk läser av mer än jag anar. Ungefär som när folk tror att jag skämtar när jag är allvarlig och tar mig på allvar när jag skämtar. Jag försöker hindra mig själv från att använda ironi. Jag försöker förresten hindra mig själv från att säga något alls som kan kritiseras. Jag är rädd för kritik.

Det funkar inte så, jag vet. Tids nog måste jag ta ställning, visa vem jag är, visa lite mod. Nej, inte tids nog, nu.

Mamma har uppfostrat mig med att ha respekt för alla. Kontrat med lite förakt för "de normala", ett förakt som jag med mitt bättre vetande försöker radera ut ur mitt sinne. Det är svårt. Jag försöker minnas skalan.

Mamma har sagt åt mig att alla har problem. Även om det inte märks så är alla människor ledsna, förtvivlade, arga, stressade, oroliga och misslyckade ibland. 

Det går inte att leva utan att lida lite. 

Kan man lita på kärlek?

Var inte en teflonpanna. Låt det komma in.

Jag säger att jag inte kan ljuga för mig själv men det gör jag ju redan. Om jag försöker lura mig själv att jag är mycket sämre, dummare, latare, ondare och mer förtappad än jag är. Trams. Är det faktiskt. 

Jag vet dina svårigheter, säger mamma. Hon vet och vet, hon har levt med mig och sig själv i många år. 

Jag ser skalan framför mig. Jag måste lita på skalan. Det är inte svart eller vitt. Här ligger vi allihopa, huller om buller. Kriminella, knarkare och vd:ar. Alla mina vänner, min släkt, folk jag ser på stan och jag själv.

Tillvaron blir logisk och begriplig. Skönt. Jag är inuti den där bubblan av ordning och koncentration. Jag brukar inte ens försöka ta mig in dit; det är för svårt. 

Du är inte lat, säger mamma.

Men du borde nog börja tänka på vad du ska göra i höst.

Det blir så tråkig stämning här. Men man kan inte vänta sig annat när det närmar sig Tentamen. Det är faktiskt helt normalt att vara orolig och deppig då. Faktiskt faktiskt faktiskt.

Jag har haft en fin helg. Vi har bakat två bröd och jag har gjort hallongrottor med enorma syltklickar som flöt ut över kakorna och gjorde dem mer goda än estetiskt tilltalande.

Jag har storhandlat (jag är en konstruktiv shopaholic; att frossa bland grönsaker, bönor, mjöl och nötter är lycka för mig) och visat mitt mattesnille. Räknade ut att mina varor skulle kosta ca 310 kr, bara 4 kr för lite!

Sen har vi sett lite film (jag vill verkligen börja kolla film på allvar nu, hyra själv istället för att välja bland kass eller halvdålig rulle på tv). Och varit ute en och annan sväng.

Idag ska jag övningsköra med pappa. Handledartillståndet har gått ut men skit i det. På torsdag ska jag till psykologen och på lördag är det tenta.

Det är för mycket och det är för svårt. Berget reser sig framför mig.

Allt jag inte förstår eller kan eller vet har jag ingenstans att ta vägen med. Vem kan förklara? Vem skulle ta sig tiden och orken att förklara?

Jag letar men jag hittar inget som gör mig klokare. Läget känns ohållbart. Jag anar att det skulle kunna vara roligt, spännande, utvecklande. Men det känns bara tråkigt, besvärligt och tungt.

Det är alltså psykologin jag pratar om. Psykologikursen som jag läser på halvfart. Inte mitt liv. Fast det kunde varit. Speciellt den där känslan av att det skulle kunna vara så mycket bättre känns bekant. Jag blir nervös. Vad gör jag för fel? Hur ska jag kunna tänka positivt när jag vet att jag inte kommer klara av det här? Ja visst, jag har bestämt mig på föhand, ger det inte en chans. Det är dumt. Man måste kämpa. Man ska inte tro på sånt som inte är sant. Bara om det kommer ifrån positiva och uppmuntrande munnar ska man lyssna och tro. Det är svårt. Det är emot min natur att tro, att slappna av, att inte tänka och bereda mig på det värsta. Jag försöker konvertera till den käcka idiotiska glad-i-alla-väder-religionen men det är inte lätt. 

Om jag inte maler på på min blogg kommer jag att ringa mamma eller Pats eller få panikångest. Det är min fasta övertygelse. Bloggbajs känns som den bästa utvägen då.

Jag är rigid. Jag vägrar försöka. Jag växte upp i en tro att jag kunde få sitta och se på, men det fungerar inte så. Man måste kämpa. Man måste växa som människa och utvecklas. Men jag tycker inte det är roligt alls. Bara jobbigt och tungt. Kraven kommer från alla håll. Jag sparkar och slår som ett litet barn, ett tjurigt barn. Hur kan allt jag gör vara fel? 

Som jag sagt tidigare är det bättre med kaos än oro. Hellre stormen än lugnet före.

Personlighetsseminarium i övermorgon. I grupp om jag inte minns fel. Nu ska inte jag måla fan på väggen, men med tanke på att jag inte har pluggat för fem öre har mina gruppmedlemmar iallafall anledning att hata mig.

Jag vill inte vara en slacker. Jag hatar det. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag är feg och tar helst inga chanser. Jag är bortskämd och tycker bara om att göra roliga saker. Jag förväntar mig att allt löser sig åt mig. Jag är kass på att plugga. Jag är dålig på politik. Jag kan inte motivera mig själv. Jag hatar att söka jobb. Det är svårt, måste ni förstå, att försöka hålla självförtroendets låga uppe med dessa promisser. Visst, jag är säkert bra. Men inte tillräckligt för att klara av den här världen. 

Åh, vad jag längtar efter att mardrömmen Högskolan ska vara över. Och att jag ska ha lyckats pressa mig över gränsen för godkänt. Jag begär inte mer, bara att de släpper iväg mig med godkänt så att inte jag blir skyldig till att utbildningen läggs ner för att skolan förlorar pengar. Fan.

Jag vet inte hur skolan ska fungera. Skulle jag göra bättre ifrån mig med mer diciplin och krav? Jo, det tror jag. Om det gällde mitt liv, så skulle jag nog sälla mig till dem som sitter uppe hela nätterna och verkligen brinner för att lära sig. Eller, så skulle jag tänka att "Jamen det var väl en bra lösning, så slipper jag ta itu med det själv". Dödandet av mig alltså.

Nej, förlåt, inga makabra skämt. Jag ska ju bejaka det goda i livet, älska mig själv, tänka positivt och må bättre med kognitiv beteendeterapi.

Men hur dum får man vara? Jag har alltid sett Högskolan som monstret av prestationskrav och överduktiga människor, hur fick jag för mig att jag skulle ta mig in i den världen?

Jo, jag vet. Jag tänkte: "Psykologi är intressant. Är det bara intressant så går det nog. Jag får nya vänner. Jag slipper söka jobb. Det är bara en liten kurs."

Men Högskolan är inte Komvux.

Även om det är intressant så går det inte. Jag har inte fått nya vänner, jag måste ändå söka jobb och kursen kan vara hur liten eller stor den vill, det går inte ändå. Nästan bättre om den vore större och oftare, för den här fria pluggtiden... ser jag ut som någon som använder ledig tid till något konstruktivt?

Jag vill sluta nu på en gång, och mirakulöst få ett jobb på Ica Maxi (eller nåt annat) och använda min lediga tid till att baka bröd, rita serier och gå skogspromenader. Varför kan det inte vara så enkelt?