Om jag bakade brödet samtidigt som jag kokade bönorna skulle jag minimera risken att glömma bönkoket på plattan.

Det gjorde jag nu inte, men som vanligt har jag tur och rusar ut i köket innan de bränt fast i grytan.

Jag ringer kusinen Kajsa på utlovad tid och hon tycker att jag är så himla bra som bakar bröd och kokar bönor. Nu är detta inte vad jag vanligen fyller mina dagar med. Oftast fyller jag mina dagar med ingenting. Jag vet fortfarande inte hur en tillvaro skall vara utformad för att passa mig. Jag är otroligt van vid att livet skall vara roligt och kan inte på några villkor tänka mig att jobba arla morgon till sen eftermiddag, komma hem uttröttad och gå och lägga mig efter kvällsmat och lite tv-tittande.

Jag behöver den förhatliga, besvärande friheten. Får jag bara in en rutin av konstruktiva och behagliga beteenden så kan jag vända tomheten till något meningsfullt.

Kanske är det ändå hemmafru som passar mig bäst. Den tanken har funnits länge; karriär känns så tradigt och jag älskar att vara i köket. Men visst, hemmafru är också ett jobb och man måste nog prestera lite bättre än jag gjort hittills. Och vad jag hört om hemmafruism verkar det inte vara den mest stimulerande och hälsofrämjande sysslan i världen. Jag känner mig redan lite som Thelma, väntande på att min Louise skall ta med mig på ett ohyggligt äventyr.

Nej, jag ska nog inte bli hemmafru. 

Odlandet i min personlighetsträdgård ger utdelning. AnnaBäck skriver:

"Du är ju helt fantastisk tycker jag. Bara vetskapen om att du finns gör mig glad. Och att du verkar gilla att hänga med mig gör mig gladare. :) Du är en bra vän och en förebild i många lägen."

Jag måste bli bättre på att minnas förebilderna i vardagen. Jag menar inte förebilder som i idoler och hjältar, utan bara vänner och bekanta som ger mig potential att ifrågasätta min skeva bild av omvärlden som ett gäng överkompetenta, stela marionetter.

Blabla.

Det som är så fantastiskt med AnnaBäck är att hon är en av de mest vuxna människor jag känner. Hon pluggar till lärare; bara det. Men hon har också ett väldigt piggt och aktivt barn inom sig, som aldrig drar sig för att läsa Bamse, bli kär i glamrockare och äta chokladbollssmet direkt ur skålen.

Det är så jag vill att det ska vara.

Det är den motbilden jag behöver när jag bara ser artiga ytor, utstakade karriärvägar och lyckade människor utan skavanker eller personlighet.

Det finns egentligen hur många sådana människor som helst. Jag måste bara lära mig att se dem. Det borde inte vara svårt.

Samtidigt är jag rädd att om jag slutar vara rädd så glömmer jag att vara på min vakt och sugs långsamt in i ett svart hål.

Detta är vad andra säger om mig:

* Jag är bra på att lyssna.

* Jag är lugn.

* Jag är rolig.

* Jag är snäll.

* Jag har bra filmsmak (sa Karin).

* Jag är cool.

* Jag är söt.

* Jag är speciell.

* Jag läser snabbt.

* Jag skriver bra.

* Jag är trevlig (tycker alla tanter).

Å andra sidan:

* Jag är kass på att höra av mig. Och på att svara.

* Jag anser faktiskt att jag är lat (jag vill att saker ska gå fort, vara tydligt strukturerade och inte kräva mycket arbete och koncentration).

* Jag är slarvig.

* Jag undviker väldigt, väldigt mycket. Sånt som är otäckt, svårt, ansträngande och/eller tråkigt.

* Jag har svårt att uttrycka mig, i tal.

* Jag är osäker på vad jag tycker och vem jag är.

Det här säger jag om mig själv:

* Jag tror att jag har en viss människokännedom. Eller, jag försöker förstå människor. Jag försöker alltid ha respekt för deras handlingar och åsikter, alldeles för mycket respekt för mitt eget bästa.

* Jag är rädd att provocera, rädd för kritik. Fast jag har ingen förmåga att följa normer eller lust att anpassa mig. Det är en av alla mina paradoxer.

* Jag tror faktiskt att jag tycker om att städa. Jag hatar den där sista högen avv prylar som inte hör hemma någonstans och ändå måste sparas. Ångesthögen. Men sådant som att putsa smutsiga ytor är fantastiskt trevligt. Har jag en bärbar telefon så kombinerar jag gärna pratet med att putsa eller torka ytor. Jag ogillar att prata i telefon och sitta helt still.

Det är dock ofta svårt att sätta igång med städningen eftersom jag inte kan göra saker om jag inte har klart för mig exakt var jag ska börja.

* Jag kan läsa i timmar. Det tröttnar jag sällan på. Detta gäller dock bara om det är frivilligt. Helst skönlitteratur. Men jag kan vara väldigt intresserad av fakta också, så länge det inte är någon press på att jag måste lära mig.Jag läser på toa, medan jag lagar mat, medan jag äter, skulle det inte se konstigt ut och utgöra en fara skulle jag nog läsa emdan jag gick runt ute också. Jag är ordknarkare.

* Medan det är en viss ansträngning att prata, har jag inga hämningar när jag skriver. Jag skriver hellre på dator eftersom det går snabbare än för hand, och lika snabbt som jag skriver, lika snabb är jag på att överge och glömma bort det jag skrivit tidigare:

* Jag börjar väldigt gärna på nya saker och har svårt att avsluta gamla projekt. Nu när jag vet det anstränger jag mig för att behålla fokus på ett projekt, men jag kan inte hindra alla nya idéer som envisas med att dyka upp och hetsa upp mig.

*Jag kan, vilket Patrik bittert fått erfara, inte sitta still. Eller ligga still. Det finns inga bekväma ställningar och jag är för lat för att sträcka ut lakanen när jag bäddar vilket inte gör saken bättre. Somliga kroppsdelar ska dessutom svetta ihop sig med varandra eller ligga och skava mot varandra i min beniga kropp. Jag vet inte om det är en inlärd brist på diciplin, eller om jag inte kan hjälpa att jag måste studsa runt en gång i minuten för att undvika obehag.

* Jag är typen som trivs bättre med att vara ensam med en person än att vara med flera. Det är inget jätteproblem att vara i grupp men jag gillar helt enkelt tu man hand bättre.

Jag är inte heller den som tar kontakt. För det första har jag aldrig lärt mig det eftersom jag är van vid att andra kontaktar mig. Jag vet inte om det finns något för det andra. Men jag vet inte riktigt hur man gör bara. Jag ringer tex ytterst sällan någon för att bara prata. Det måste finnas en konkret anledning, något att säga i luren. Det är egentligen inte så svårt att småprata med någon jag känner. Jag vet inte riktigt vad som tar emot. Jag är väl rädd att mina ord ska ta slut. Eller för att visa att jag tycker om någon. Det känns inte helt bekvämt. Speciellt inte om jag kan vänta mig att få tyck-om tillbaka. Jag är lite rädd för den där abstrakta, varmklibbiga kärleken. Den gör mig generad.

* Jag tycker om att handla. Mat och sånt. Ibland är jag trött och så men jag tycker ändå i grunden om att handla. Att välja precis vad jag vill äta och vad jag ska laga. Det är inga problem att hitta på när jag går runt i affären, fast det är lite tröttsamt att komma på nåt varje dag.

* Jag tycker om detaljer. Små enkla saker att titta på.

* Jag har inget tålamod. Har aldrig haft. Att lära mig nya saker är som att få en sten att ändra färg till grön med lila prickar. Min förutbestämda mening är att det inte går och inte är någon idé att försöka. Jag tycker inte om att försöka om och om igen, jag vill kunna på en gång. 

* Jag brukar få uppskattning och bli omtyckt av de flesta. Har nästan aldrig hört någon kalla mig otrevlig, elak eller tråkig. Har haft lätt att få vänner utan att anstränga mig. Jag tycker om att träffa människor ibland, men det blir sällan på mitt initiativ.

Det här blir helt sjukt långt!

Du måste inte läsa, det är mest för min egen skull jag skriver.

.

.

.

.

.

.

.

Nu ska jag sammanfatta:

* Andra tycker att jag är trevlig, pålitlig, bra på att lyssna, lugn, rolig och speciell. Jag är dessutom bra på att skriva och läsa. Jag brukar för det mesta bli omtyckt.

De anser däremot att jag är dålig på att höra av mig och aldrig svarar på sms, samt att jag är lite slarvig, glömsk och inte kan sitta still.

* Själv anser jag att jag har för mycket respekt för vad andra tycker och säger, och därmed har problem med att vara säker på mig själv och vad jag tycker. Jag är ändå på något sätt stark i mig själv.

Jag har också en tendens att undvika jobbiga saker och att inte vilja anstränga mig för att lära mig nya saker.

Mitt tålamod räcker heller inte till att avsluta sådant jag påbörjat.

Jag uttrycker mig hellre i skrift än i tal, och jag är beroende av att läsa all text jag ser. Jag vill gärna förstå allt och alla.

Umgås hellre ensam med någon än flera. Och jag är nästan aldrig den som tar initiativ till att ses. Tyvärr.

Jag tycker om små saker, att befinna mig i något slags meditativt tillstånd, och jag är ofta mycket långsam.

Tvärtemot vad man kan tro så tycker jag om ordning och att städa. Speciellt att rengöra saker tycker jag om. Jag måste dock veta precis hur jag ska börja för att få något gjort.

Jag tycker om att handla, laga och äta mat.

Jag är slö.

Tycker telefonen ringer hela jävla tiden, avbryter mina sysslor och låter som ett brandlarm och är allmänt jobbig. Telefonen är egentligen bra. Jag är rädd för att snacka skit om telefonen, då försvinner den och kommer aldrig tillbaka och jag är dömd till evig ensamhet. Men jag kan bara inte tycka om telefonen. När den skriker åt mig stup i kvarten.

Jag har läst igenom mina tankekartor. Tankekartor är en välsignelse. Varje kapitel i boken är minst trettio sidor och det är ungefär tio kapitel (nu bara höftar jag). Haha. Jag kommer inte läsa det. Men jag hankar mig fram lite nu, häromdagen läste jag högt (egen översättning) ur boken för Patrik när han sov. I fortsättningen ska jag läsa boken, tänker jag. Om det blir en fortsättning.

Tenta två är imorgon.

Sen är det dags att tänka på hösten också. Jag har så svårt att få någonting gjort. Det är alltid samma saker som måste göras, jag tycker inte jag utvecklas något, allt är lika omöjligt som det var när jag var, säg, tio år. Nej, jag överdriver. I någon personlighetsteori läste jag något om att jämföra sig själv med sig själv som man var förut. Vissa tycker att de är likadana, jag är nog en sådan. Jag är samma som alltid. Vill att allt ska gå av sig självt medan jag seglar bort i stand-by-läge.

Det kan ju inte stämma. Idag kan jag både tvätta och använda telefonen och nästan fatta egna beslut och bädda sängen och hålla igång ett samtal och jag har en låda för viktiga papper.

Jag måste skriva listan. På allt jag är bra på. Det är mycket. Små detaljer; jag gillar detlajer; jag är bra på att sortera, laga mat, samla saker, läsa, hitta på. Och jag är väldigt lugn.

En ung svensk modebloggare, vars namn är känt av de flesta, ska visst ha hamnat i blåsväder efter att ha förespråkat päls på sin blogg.

Jag måste erkänna att jag själv inte alls har något emot päls; precis som det sägs är det ju fullkomligt naturligt och jag förstår inte varför så många finner det motbjudande och fel.

Något jag däremot kan ha invändningar emot är att människor som säger sig gilla päls, av någon anledning tycker att de måste ta andras pälsar. Det kostar massor av pengar, och lidande för de rättmättiga pälsägarna, och detta alldeles i onödan!

Har dessa så kallade pälsälskare glömt bort sin egen alldeles naturliga päls, den som finns där, året om, alldeles gratis?

Jag talar förstås om pälsen som täcker våra ben, armar, armhålor och vårt huvud, bland annat. Denna rara lilla päls som finns till för att hjälpa oss hålla värmen, varför skall den ratas av både män och kvinnor och jagas bort med hyvlar och vaxningar?

Det tycker jag är tråkigt.

Därför säger jag; denna vintern finns det inget hetare, och coolare, än att behålla värmen med sin egen, alldeles utmärkt ekochicka kroppsbehåring!

Kom dock ihåg att ett par raggsockor kan behövas, när det blir riktigt kyligt om kvällarna.

Puss och Kram från Blondinbrallan.

Det kommer in en läkar-någonting-jag-minns-inte-eller-så-lyssnade-jag-inte som heter E. Hon sätter sig mittemot och börjar genast ställa frågor. Konkret. Rakt på. Äntligen.

Det är det grundläggande hon rotar i, hon säger att terapeuterna kan inte hjälpa mig med allt, om jag inte är säker på det som är grundläggande.

Ja, ungefär så säger hon, jag minns aldrig ordagrant vad folk säger, bara innebörden. Hon bara plockar fram det jag inte vågat formulera starkt och klart själv, först det ena, sen det andra.

Hon hämtar en broschyr och säger att Dit kan jag vända mig, och jag tänker att jag känner till allt så väl men jag låtsas inte om det. Det här hänger ju ihop med allt, säger hon, är man inte säker på det här så är det svårt.

Sen tar hon itu med det hon kom dit för. Hon tar upp djurhjärnan och människohjärnan som han pratat om förut. Förnuftet kommer efter, känslan är snabb som ett djur. Säger hon, ungefär. Har jag problem med min djurhjärna? Är jag en förnuftsmänniska?

Hennes teori är bekräftad genom att jag nämnt att jag har ett behov av att förstå allting. Nåväl, hennes snabba slutsatser spelar ingen roll, jag får ur mig några meningar och sedan ska hon ringa och sätta mig i kö. Jag behöver inte göra någonting själv. Och hon säger att jag ska hålla hårt i mitt pannband för det är väldigt fint garn och måste vara dyrbart.

Sen ringer jag mamma och vi dricker te och pratar om detta.

Vissa säger att man inte ska älta. Jag vet inte vad man gör när man inte ältar. Mitt liv går ut på att älta och jag försöker att leva balansgång mellan att må bra och få behålla det jag definierar som mig själv. Det måste gå att vända något besvärligt till något värdefullt.

Ju mer jag tänker på deras slutsats desto mer underligt låter det. Först var jag på väg att tro det litegrann. Men ingenting stämmer ju; det är tvärtemot och ingenting stämmer. Ändå satt de där och nickade och sa att Jo, de vibbarna hade de känt.

Det får vara hur det vill; jag står i kö till utredning. Och jag behöver inte göra någonting själv. Sånt är skönt när man är lat som jag. Om man kan säga så.

Jag vet att det har varit alldeles för lite mode och stil i den här bloggen. Men nu känner jag att jag börjar komma igång. Snart kommer jag också att lägga ut fler skönhetstips, men till att börja med presenterar jag dagens klädsel.

Jag har en fantastisk stickad tröja på mig som jag också har hittat i Annies påse med skänka bort-kläder.Jag älskar den och förstår nu plötsligt vad som saknats i mitt liv hittills.

Den fräna halsduken har min mamma stickat åt mig i julklapp. (Nej, det går inte att beställa en likadan genom mig. Jag vill ju vara lite unik lixom. Skaffa en egen stil och lägg av att försöka kopiera mig bara för att jag är snyggare än du.

Det är nackdelen med att vara modeorakel, skönhetsbloggare, eller vad man nu vill kalla sig; att folk som inte har någon egen stil försöker sno min. Det händer mig väldigt ofta, som ni säkert kan förstå. Sluta med det.)

De supertajta byxorna som enligt Karin gör min rumpa större, är också de upphittade hos Annie. Tusen tack Annie för att du hjälpte mig uppdatera min garderob! Detta är de tajtaste byxor jag någonsin haft. I början konstaterade jag att jag antagligen kommer få skavsår i underlivet, men det har faktiskt klarat sig rätt bra. Och lite får man ju stå ut med om man vill se bra ut, eller hur?

Strumporna har jag köpt på Maxi.

Och så där röda fräna pupiller behöver man inte alls specialbeställa flaschiga linser för; det räcker med att köra blixt på kameran! Smart va!

Vid närmare eftertanke ska jag skriva en årskrönika, som det heter. Bara en liten.

Jag har nämligen hittat den röda tråden.

2008 var Vampyrernas år.

Först har vi ett antal filmer som gick upp på bio; Twilight och Låt Den Rätte Komma In, och något till i samma veva som inte blev så känd vill jag minnas.

Vampyrfilmer alltså.

Sen blev Bob påhoppad av ett antal vampyrer som planerade att suga ut hans blod. Tråkiga typer.

Själv blev jag biten av pluggvampyren och fick blodad tand på att testa högskolan.

Sen kommer jag inte på så mycket mer för tillfället.

För att gå ifrån vampyrtemat kan jag iallafall nämna att det är snart ett år sen vi flyttade in i den tvåa vi bor i nu. Den är perfekt. Precis lagom stor. Fräsch och snygg. Mysigt inredd. Balkong, en trädgårdsplätt med några träd. Skitbra läge. Perfekt.

Förresten har vi blivit som vampyrerna. Ja, alltså, i förra lägenheten bodde vi över någon slags asiatisk familj som alltid hade persiennerna nere på dagarna. De verkade vara uppe och laga mat och lyssna på musik om nätterna. Typsikt vampyrdrag.

Nu är det dock vi som beter oss som vampyrer. Vi som brukade undra varför de aldrig drog upp sina perisenner, glömmer alltid själva att dra bort de tjocka gardinerna från sovrumsfönstrena. Eller tja, eftersom det är jag som är hemma om dagarna så är det väl mest jag som är vampyren. Men Bob kan väl inte ha undgått att bli biten under vår tid tillsammans.

Nåväl, vampyrernas år är över. Jag ska släppa in lite sol medan sol finnes.

Adjö så länge.