Kom igen nu grannfjantar! Plocka ut den minimala vita klicken av tvätt ur maskinen nån gång så jag kan gå ner med mitt. Jag kan inte sitta still och slappna av så länge jag vet att jag väntar på att få ösa in en tvätt, när som helst nu.

Och nästa gång - tvätta lite mer på samma gång så sprara vi vatten och medel och energi och allt möjligt och det ser inte så jävla fånigt ut heller.

Bättre!

Mycket bättre!

Efter en utflykt med min boll och en rotande i jorden efter liv, kommer jag hem och börjar skriva på en självbiografi. 

Nu har jag hittat en källa till energi och lust och kommer antagligen att klara av resten av dagens uppgifter: äta lunch, göra ett smörgåspålägg, tvätta, och läsa ut recensionsboken. Eventuellt ringa farmor.

Dessutom har jag en liten simpel vision om vad jag ska ägna min framtid åt.

En serie jag kladdade ner på biblioteket för ett antal veckor sen. En period när jag funderade mycket på balansgången mellan att förändras till det bättre och att helt sonika ta bort sin personlighet och bli någon annan.

Någon som jag, om man läser inlägget inunder, fortfarande inte har fått grepp om. Jag måste bli bättre på balansgångar. Mitt nya projekt är att konvertera min svartvita värld till gråskalor.

Igår, när jag inte kunde sova, tog jag telefon till hjälp att anteckna mina tankar. Jag hoppas det är ett hållbart sätt. Jag vet att jag borde vaknaoch somna på rätt tider så att vi är i fas med varandra och jag bara faller mot kudden och somnar innna jag ens landat varje kväll. Men då måste jag gå upp senast halv nio och det gör jag sällan. Kommer jag upp efter nio och innan tio är det okej men inte tillräckligt. Jag har ALDRIG kunnat vakna på morgonen. Min djurhjärna, Detet, eller vad man vill kalla det, lurar så lätt mitt bortdomnade förnuft att jag bara måste sova lite till. Någon som sover (dvs mitt förnuft) kan inte säga emot.

I vilket fall så har jag alltid varit kvällsmänniska och ibland har hjärnan bjudit in alla sina tankekompisar och hela tjocka filosofiska släkten när jag ska sova. Då blir det svårt. Jag försöker schasa bort dem men de ger sig inte så lätt.

Igår kväll iallafall. Tänkte jag på mig själv. No shit.

Jag tänkte, och antecknade, så här:

"Det svåra med att utvecklas är att jag är så rädd att förändras. Jag är så oerhört fäst vid mina skavanker och olyckor. Utan dem, vad vore jag? Jag vet inte, ärligt talat.

Vem skulle jag kunna bli om jag vågade utvecklas? Någon helt annan?

Jag fasar att en främling tar min plats och mitt gamla jag raderas ut.

Ett slags dödsångest alltså."

På tal om dödsångest så drömde jag läbbigt om folk som donerat sina hjärnor till forskning. Hjärnor och döden är två saker jag är aprädd för. Jag är också rädd för aliens, kritik och att bli vuxen.

Iallafall så var hjärnorna vid medvetande när man skar och rotade i dem.

Jag vaknade och insåg att jag inte kunde lugna mig själv; det här är ju en verklig skräck, och ingen kan lugna mig med att förklara hur det går till eller inte går till när man är i det där tillståndet som kallas död.

Jag har inte vågat donera mina organ till forskning. Jag är rädd att jag ska leva när jag är död.

En annan gammal skräck är att jag, när jag dör, skickas ut i rymden och ligger i något slags glaskista och inte kan röra mig eller prata eller något. Jag kan bara ligga i kistan och glo ut i mörkret i evigheternas evighet.

Rymden är jag också rädd för. Jag förstår inte folk som vill bli astronauter.

Nog om skräcken nu.

Man kan inte gå runt och vara rädd heller. Glad och modig ska man vara. 

Jag har starkt minne av vad jag tror är en serie om föräldrar som pressar på könsroller på sina barn (eller har jag läst om det och själv skapat illustrationer i huvudet?) men vet inte vem eller var eller något. Hopplöst.

Ikväll är jag trött och på ett lite sinistert humör. Otrevlig är jag mot Pats men mina tankar har viktigt möte och vill inte bli störda.Och jag har en notbok att skriva i som ska handla om mig (det låter riktigt tråkigt) och hur jag är etc så jag inte tappar bort mig så lätt utan halmstrån att hålla i. Om det nu hjälper. Inte en dagbok alltså.

Nu ska jag sova.

Hej då.

Min nya grej är att fota mig själv med självutlösare. Jag fotar mer nu än jag brukar (jag brukar inte fota alls, det blir lätt så när två av de viktigaste personerna i ens liv är fotonördar, man tappar liksom intresset för något som andra redan kan till tusen).

Jag passar på att modeblogga med den här bilden.

Linnet är som ni ser lite v-ringat (!), överhuvudtaget är modellen så där att jag är häpen att jag bär det utan problem. Det har volanger nertill, tunna axelband och det är köpt på Gina Tricot.

Det kommer också från Annie, precis som de flesta av de kläder jag visat upp på sistone. Jag tror inte jag skulle kommit på tanken att köpa det här linnet om jag såg det i en affär. Men nu har jag det på mig och tycker att det passar rätt bra till den lilarandiga blusen som jag knappt använt förut. Igår hade jag ett halsband också, en liten björn eller annat slags oidentifierbart djur i trä, som jag köpt i norra Italien (uppe vid fjällkedjan, där de pratar tyska, helt underbart!).

Whatever. Jag skriver ner receptet till brödet också.

1 pkt jäst

5 dl ljummet vatten

Lös upp i nån bytta. Salta lite. Häll ner ett gäng valnötter.

11 dl vetemjöl

Kleta (med slev) och knåda ihop till deg.

Jäs 30 min.

Smeta ut på bakplåtspapper på plåt.

Ugnen är 225 grader.

In med bröt i 30 min.

Jag vill bara blogga hela dagen idag. Upphetsningen började igår kväll och verkar inte ha lagt sig än. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Idag vill jag inte ens lugna ner mig. Jag tror det är min spellista som fungerar som knark. Min spotifyspellista. Vart jag än går nu måste jag ta bort mig själv från datorn som spelar musiken som jag vill höra. Trance.

Och, vafan, jag vill minnas att jag läste något bra någonstans som verkligen gick rakt in och nu kan jag för sjutton gubbar inte hitta det eller minnas vad det var. Förstå vad irriterande. Man har läst värdlens bästa citat som man vill tatuera in i hjärnan och så bara rinner det bort som sand och kommer inte tillbaka.

Dessa evinnerliga tankar. Jämt ska de dansa iväg med en och sen lämna en någonstans och fly in bland skuggorna, där de fnissar åt en medan man försöker hitta upp eller ner eller någonstans att gå. De gäckar mig.

Vilket får mig att tänka på vintergäck, en liten blomma. Gul tror jag? Vilket får mig att tänka på farmor som agerade blomexpert nr 2 när jag var liten (storproffset var mamma, det är ett himla bra "partytrick" att kunna lite blommor tycker jag).

Farmor.

Om jag skulle ringa farmor.

Allt blir mycket sorgligt när man lyssnar på MayDay med Doktor Kosmos. Jag är inte så hungrig men har kommit på att jag ska äta:

Couscoussallad a la lättja.

Du behöver:

Persilja

Kidneybönor som ser tråkiga ut men är för många för att slänga (om du har mitt samvete vilket du bör ha för miljön och ekonomins skull)

Couscous

Nåt gott tex balsamvinäger eller whatevva

Koka couscousen (nån dl cc och dubbelt vatten och buljongtärning, halv).

Meja ner bönor och pryd med persilja sen.

Gegga till trollsoppa med nån smaksättare tex balsamvinäger eller whatevva.

Ät ät ät och tänk att paprikan i kylskåpet kan man tvinga i sig på mackan imorgon fast man inte gillar paprika men man försöker för det är nyttigt.

Ta vitamintabletten också, viktigt.

Övrigt idag:

BAKA BRÖD

sjunga mycket

läs boken

bädda och sånt

handla till kvällsmaten (potatismos och biffar)