Det är för mycket och det är för svårt. Berget reser sig framför mig.

Allt jag inte förstår eller kan eller vet har jag ingenstans att ta vägen med. Vem kan förklara? Vem skulle ta sig tiden och orken att förklara?

Jag letar men jag hittar inget som gör mig klokare. Läget känns ohållbart. Jag anar att det skulle kunna vara roligt, spännande, utvecklande. Men det känns bara tråkigt, besvärligt och tungt.

Det är alltså psykologin jag pratar om. Psykologikursen som jag läser på halvfart. Inte mitt liv. Fast det kunde varit. Speciellt den där känslan av att det skulle kunna vara så mycket bättre känns bekant. Jag blir nervös. Vad gör jag för fel? Hur ska jag kunna tänka positivt när jag vet att jag inte kommer klara av det här? Ja visst, jag har bestämt mig på föhand, ger det inte en chans. Det är dumt. Man måste kämpa. Man ska inte tro på sånt som inte är sant. Bara om det kommer ifrån positiva och uppmuntrande munnar ska man lyssna och tro. Det är svårt. Det är emot min natur att tro, att slappna av, att inte tänka och bereda mig på det värsta. Jag försöker konvertera till den käcka idiotiska glad-i-alla-väder-religionen men det är inte lätt. 

Om jag inte maler på på min blogg kommer jag att ringa mamma eller Pats eller få panikångest. Det är min fasta övertygelse. Bloggbajs känns som den bästa utvägen då.

Jag är rigid. Jag vägrar försöka. Jag växte upp i en tro att jag kunde få sitta och se på, men det fungerar inte så. Man måste kämpa. Man måste växa som människa och utvecklas. Men jag tycker inte det är roligt alls. Bara jobbigt och tungt. Kraven kommer från alla håll. Jag sparkar och slår som ett litet barn, ett tjurigt barn. Hur kan allt jag gör vara fel?