Som jag sagt tidigare är det bättre med kaos än oro. Hellre stormen än lugnet före.

Personlighetsseminarium i övermorgon. I grupp om jag inte minns fel. Nu ska inte jag måla fan på väggen, men med tanke på att jag inte har pluggat för fem öre har mina gruppmedlemmar iallafall anledning att hata mig.

Jag vill inte vara en slacker. Jag hatar det. Men jag kan liksom inte låta bli. Jag är feg och tar helst inga chanser. Jag är bortskämd och tycker bara om att göra roliga saker. Jag förväntar mig att allt löser sig åt mig. Jag är kass på att plugga. Jag är dålig på politik. Jag kan inte motivera mig själv. Jag hatar att söka jobb. Det är svårt, måste ni förstå, att försöka hålla självförtroendets låga uppe med dessa promisser. Visst, jag är säkert bra. Men inte tillräckligt för att klara av den här världen. 

Åh, vad jag längtar efter att mardrömmen Högskolan ska vara över. Och att jag ska ha lyckats pressa mig över gränsen för godkänt. Jag begär inte mer, bara att de släpper iväg mig med godkänt så att inte jag blir skyldig till att utbildningen läggs ner för att skolan förlorar pengar. Fan.

Jag vet inte hur skolan ska fungera. Skulle jag göra bättre ifrån mig med mer diciplin och krav? Jo, det tror jag. Om det gällde mitt liv, så skulle jag nog sälla mig till dem som sitter uppe hela nätterna och verkligen brinner för att lära sig. Eller, så skulle jag tänka att "Jamen det var väl en bra lösning, så slipper jag ta itu med det själv". Dödandet av mig alltså.

Nej, förlåt, inga makabra skämt. Jag ska ju bejaka det goda i livet, älska mig själv, tänka positivt och må bättre med kognitiv beteendeterapi.

Men hur dum får man vara? Jag har alltid sett Högskolan som monstret av prestationskrav och överduktiga människor, hur fick jag för mig att jag skulle ta mig in i den världen?

Jo, jag vet. Jag tänkte: "Psykologi är intressant. Är det bara intressant så går det nog. Jag får nya vänner. Jag slipper söka jobb. Det är bara en liten kurs."

Men Högskolan är inte Komvux.

Även om det är intressant så går det inte. Jag har inte fått nya vänner, jag måste ändå söka jobb och kursen kan vara hur liten eller stor den vill, det går inte ändå. Nästan bättre om den vore större och oftare, för den här fria pluggtiden... ser jag ut som någon som använder ledig tid till något konstruktivt?

Jag vill sluta nu på en gång, och mirakulöst få ett jobb på Ica Maxi (eller nåt annat) och använda min lediga tid till att baka bröd, rita serier och gå skogspromenader. Varför kan det inte vara så enkelt?