Jag har starkt minne av vad jag tror är en serie om föräldrar som pressar på könsroller på sina barn (eller har jag läst om det och själv skapat illustrationer i huvudet?) men vet inte vem eller var eller något. Hopplöst.

Ikväll är jag trött och på ett lite sinistert humör. Otrevlig är jag mot Pats men mina tankar har viktigt möte och vill inte bli störda.Och jag har en notbok att skriva i som ska handla om mig (det låter riktigt tråkigt) och hur jag är etc så jag inte tappar bort mig så lätt utan halmstrån att hålla i. Om det nu hjälper. Inte en dagbok alltså.

Nu ska jag sova.

Hej då.

Min nya grej är att fota mig själv med självutlösare. Jag fotar mer nu än jag brukar (jag brukar inte fota alls, det blir lätt så när två av de viktigaste personerna i ens liv är fotonördar, man tappar liksom intresset för något som andra redan kan till tusen).

Jag passar på att modeblogga med den här bilden.

Linnet är som ni ser lite v-ringat (!), överhuvudtaget är modellen så där att jag är häpen att jag bär det utan problem. Det har volanger nertill, tunna axelband och det är köpt på Gina Tricot.

Det kommer också från Annie, precis som de flesta av de kläder jag visat upp på sistone. Jag tror inte jag skulle kommit på tanken att köpa det här linnet om jag såg det i en affär. Men nu har jag det på mig och tycker att det passar rätt bra till den lilarandiga blusen som jag knappt använt förut. Igår hade jag ett halsband också, en liten björn eller annat slags oidentifierbart djur i trä, som jag köpt i norra Italien (uppe vid fjällkedjan, där de pratar tyska, helt underbart!).

Whatever. Jag skriver ner receptet till brödet också.

1 pkt jäst

5 dl ljummet vatten

Lös upp i nån bytta. Salta lite. Häll ner ett gäng valnötter.

11 dl vetemjöl

Kleta (med slev) och knåda ihop till deg.

Jäs 30 min.

Smeta ut på bakplåtspapper på plåt.

Ugnen är 225 grader.

In med bröt i 30 min.

Jag vill bara blogga hela dagen idag. Upphetsningen började igår kväll och verkar inte ha lagt sig än. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Idag vill jag inte ens lugna ner mig. Jag tror det är min spellista som fungerar som knark. Min spotifyspellista. Vart jag än går nu måste jag ta bort mig själv från datorn som spelar musiken som jag vill höra. Trance.

Och, vafan, jag vill minnas att jag läste något bra någonstans som verkligen gick rakt in och nu kan jag för sjutton gubbar inte hitta det eller minnas vad det var. Förstå vad irriterande. Man har läst värdlens bästa citat som man vill tatuera in i hjärnan och så bara rinner det bort som sand och kommer inte tillbaka.

Dessa evinnerliga tankar. Jämt ska de dansa iväg med en och sen lämna en någonstans och fly in bland skuggorna, där de fnissar åt en medan man försöker hitta upp eller ner eller någonstans att gå. De gäckar mig.

Vilket får mig att tänka på vintergäck, en liten blomma. Gul tror jag? Vilket får mig att tänka på farmor som agerade blomexpert nr 2 när jag var liten (storproffset var mamma, det är ett himla bra "partytrick" att kunna lite blommor tycker jag).

Farmor.

Om jag skulle ringa farmor.

Allt blir mycket sorgligt när man lyssnar på MayDay med Doktor Kosmos. Jag är inte så hungrig men har kommit på att jag ska äta:

Couscoussallad a la lättja.

Du behöver:

Persilja

Kidneybönor som ser tråkiga ut men är för många för att slänga (om du har mitt samvete vilket du bör ha för miljön och ekonomins skull)

Couscous

Nåt gott tex balsamvinäger eller whatevva

Koka couscousen (nån dl cc och dubbelt vatten och buljongtärning, halv).

Meja ner bönor och pryd med persilja sen.

Gegga till trollsoppa med nån smaksättare tex balsamvinäger eller whatevva.

Ät ät ät och tänk att paprikan i kylskåpet kan man tvinga i sig på mackan imorgon fast man inte gillar paprika men man försöker för det är nyttigt.

Ta vitamintabletten också, viktigt.

Övrigt idag:

BAKA BRÖD

sjunga mycket

läs boken

bädda och sånt

handla till kvällsmaten (potatismos och biffar)

Om jag bakade brödet samtidigt som jag kokade bönorna skulle jag minimera risken att glömma bönkoket på plattan.

Det gjorde jag nu inte, men som vanligt har jag tur och rusar ut i köket innan de bränt fast i grytan.

Jag ringer kusinen Kajsa på utlovad tid och hon tycker att jag är så himla bra som bakar bröd och kokar bönor. Nu är detta inte vad jag vanligen fyller mina dagar med. Oftast fyller jag mina dagar med ingenting. Jag vet fortfarande inte hur en tillvaro skall vara utformad för att passa mig. Jag är otroligt van vid att livet skall vara roligt och kan inte på några villkor tänka mig att jobba arla morgon till sen eftermiddag, komma hem uttröttad och gå och lägga mig efter kvällsmat och lite tv-tittande.

Jag behöver den förhatliga, besvärande friheten. Får jag bara in en rutin av konstruktiva och behagliga beteenden så kan jag vända tomheten till något meningsfullt.

Kanske är det ändå hemmafru som passar mig bäst. Den tanken har funnits länge; karriär känns så tradigt och jag älskar att vara i köket. Men visst, hemmafru är också ett jobb och man måste nog prestera lite bättre än jag gjort hittills. Och vad jag hört om hemmafruism verkar det inte vara den mest stimulerande och hälsofrämjande sysslan i världen. Jag känner mig redan lite som Thelma, väntande på att min Louise skall ta med mig på ett ohyggligt äventyr.

Nej, jag ska nog inte bli hemmafru. 

Odlandet i min personlighetsträdgård ger utdelning. AnnaBäck skriver:

"Du är ju helt fantastisk tycker jag. Bara vetskapen om att du finns gör mig glad. Och att du verkar gilla att hänga med mig gör mig gladare. :) Du är en bra vän och en förebild i många lägen."

Jag måste bli bättre på att minnas förebilderna i vardagen. Jag menar inte förebilder som i idoler och hjältar, utan bara vänner och bekanta som ger mig potential att ifrågasätta min skeva bild av omvärlden som ett gäng överkompetenta, stela marionetter.

Blabla.

Det som är så fantastiskt med AnnaBäck är att hon är en av de mest vuxna människor jag känner. Hon pluggar till lärare; bara det. Men hon har också ett väldigt piggt och aktivt barn inom sig, som aldrig drar sig för att läsa Bamse, bli kär i glamrockare och äta chokladbollssmet direkt ur skålen.

Det är så jag vill att det ska vara.

Det är den motbilden jag behöver när jag bara ser artiga ytor, utstakade karriärvägar och lyckade människor utan skavanker eller personlighet.

Det finns egentligen hur många sådana människor som helst. Jag måste bara lära mig att se dem. Det borde inte vara svårt.

Samtidigt är jag rädd att om jag slutar vara rädd så glömmer jag att vara på min vakt och sugs långsamt in i ett svart hål.