En ung svensk modebloggare, vars namn är känt av de flesta, ska visst ha hamnat i blåsväder efter att ha förespråkat päls på sin blogg.

Jag måste erkänna att jag själv inte alls har något emot päls; precis som det sägs är det ju fullkomligt naturligt och jag förstår inte varför så många finner det motbjudande och fel.

Något jag däremot kan ha invändningar emot är att människor som säger sig gilla päls, av någon anledning tycker att de måste ta andras pälsar. Det kostar massor av pengar, och lidande för de rättmättiga pälsägarna, och detta alldeles i onödan!

Har dessa så kallade pälsälskare glömt bort sin egen alldeles naturliga päls, den som finns där, året om, alldeles gratis?

Jag talar förstås om pälsen som täcker våra ben, armar, armhålor och vårt huvud, bland annat. Denna rara lilla päls som finns till för att hjälpa oss hålla värmen, varför skall den ratas av både män och kvinnor och jagas bort med hyvlar och vaxningar?

Det tycker jag är tråkigt.

Därför säger jag; denna vintern finns det inget hetare, och coolare, än att behålla värmen med sin egen, alldeles utmärkt ekochicka kroppsbehåring!

Kom dock ihåg att ett par raggsockor kan behövas, när det blir riktigt kyligt om kvällarna.

Puss och Kram från Blondinbrallan.

Det kommer in en läkar-någonting-jag-minns-inte-eller-så-lyssnade-jag-inte som heter E. Hon sätter sig mittemot och börjar genast ställa frågor. Konkret. Rakt på. Äntligen.

Det är det grundläggande hon rotar i, hon säger att terapeuterna kan inte hjälpa mig med allt, om jag inte är säker på det som är grundläggande.

Ja, ungefär så säger hon, jag minns aldrig ordagrant vad folk säger, bara innebörden. Hon bara plockar fram det jag inte vågat formulera starkt och klart själv, först det ena, sen det andra.

Hon hämtar en broschyr och säger att Dit kan jag vända mig, och jag tänker att jag känner till allt så väl men jag låtsas inte om det. Det här hänger ju ihop med allt, säger hon, är man inte säker på det här så är det svårt.

Sen tar hon itu med det hon kom dit för. Hon tar upp djurhjärnan och människohjärnan som han pratat om förut. Förnuftet kommer efter, känslan är snabb som ett djur. Säger hon, ungefär. Har jag problem med min djurhjärna? Är jag en förnuftsmänniska?

Hennes teori är bekräftad genom att jag nämnt att jag har ett behov av att förstå allting. Nåväl, hennes snabba slutsatser spelar ingen roll, jag får ur mig några meningar och sedan ska hon ringa och sätta mig i kö. Jag behöver inte göra någonting själv. Och hon säger att jag ska hålla hårt i mitt pannband för det är väldigt fint garn och måste vara dyrbart.

Sen ringer jag mamma och vi dricker te och pratar om detta.

Vissa säger att man inte ska älta. Jag vet inte vad man gör när man inte ältar. Mitt liv går ut på att älta och jag försöker att leva balansgång mellan att må bra och få behålla det jag definierar som mig själv. Det måste gå att vända något besvärligt till något värdefullt.

Ju mer jag tänker på deras slutsats desto mer underligt låter det. Först var jag på väg att tro det litegrann. Men ingenting stämmer ju; det är tvärtemot och ingenting stämmer. Ändå satt de där och nickade och sa att Jo, de vibbarna hade de känt.

Det får vara hur det vill; jag står i kö till utredning. Och jag behöver inte göra någonting själv. Sånt är skönt när man är lat som jag. Om man kan säga så.