När det gäller utseende så finns det två stora kniviga situationer och företeelser som utgör ett problem för mig.

Det är inte sådant som att jag är för kort eller har för liten mun etc utan jag pratar om nödvändiga ont. Två stycken. 

Först vill jag redogöra lite för tidigare problem i mitt liv.

Jag hade som barn stora problem med införskaffandet av nya skor. Det var en långdragen plåga och mamma slet sitt hår medan jag i maklig takt vandrade efter henne, lydigt provade skor och inte visade något som helst intresse för eller vilja att ha någon av de fodrade, vattentäta och enligt mamma fina vinterkängor som visades upp.

Numera har jag inga problem med att titta på skor, jag har säkert tio par skor och ännu fler jag inte använder. Fortfarande ligger mitt största intresse i gymnastikskor eller skor som på något sätt liknar dessa. Mammas uppfostrande visdomar har jag dock tagit med mig och när jag vet att det är vinter tar jag, oavsett väder, på mig vinterkängor.

Nummer två av tråkiga måsten mamma försökte få mig att förstå nyttan av, var att kamma håret. Om skoletandet var en svettig och tråkig syssla var kammandet en förvisso snabbt avklarad, men ytterst obehaglig uppgift.

Det finns nämligen få saker jag finner så otrevligt som elektriskt hår. Och mamma hade inte vett att blöta kammen de gånger hon bestämt sig för att gå bärsärk i mitt rufsiga hår med den lila plastkammen. 

Numera har jag en frisyr som inte kräver något kammande, men det händer att jag vattenkammar en bena med en liten svart kam jag köpt själv. Fast det är inte ofta. Men skillnaden mellan att kamma håret med vatten eller utan är oerhört stor.

Idag är det dock andra saker som bekymrar mig i mitt vuxna, självgående liv. För det första har jag stora problem med byxor. Jag tycker inte på något sätt illa om byxor, men jag kan inte för mitt liv begripa hur ett par byxor ska se ut. De flesta andra klädesplagg kan jag ha en åsikt om, vilja ha eller inte, trivas i eller inte.

Men byxor. Hur vet man? Ska de vara korta eller långa? Tajta eller vida? Bleka eller mörka? Trendiga eller udda? Jeans eller manchester?

Ständigt går det trender i byxor och jag kan bara inte få klart för mig vad just jag ska ha för ett par byxor, och hur jag vill att de ska få mig att se ut. 

I många år har jag bara använt mig av stora, vida byxor med utsvängning vid fötterna. Inte för att jag tyckt att just den sortens byxor varit de absolut snyggaste och bästa. Mer för att de varit billigast, bekvämast, och dessutom utstrålat ett slags "jag bryr mig inte så mycket". 

Det extrema exemplet är ett par grönblå byxor i manchester jag hittat på en loppis för en tia. De var ett okänt antal nummer större än jag men sådant ser inte jag. Jag är tjugo år och vet fortfarande inte vad jag har för klädstorlekar. Ett S kan jag känna igen men inte mycket annat.

Dessa byxor var jag tvungen att knyta ihop i midjan samt vika upp flera varv vid fötterna och de satt som en säck runt min spinkiga underkropp.

Mamma var inte överlycklig men lät mig ha min byxsmak.

De allra flesta byxor jag äger är köpta på second hand (vilket innebär att jag ser ett par snygga byxor och eftersom de bara finns i ett exemplar får det bli dem, oavsett vilken storlek de har). Det är för övrigt något som gäller en stor del av min garderob. 

Först för något år sedan började jag på allvar överväga tajta byxor. Tidigare har jag sett det som märkligt och lite motbjudande att bära ett par byxor som låter alla se exakt hur ens rumpa är utformad. Men jag antar att jag börjar ge upp min kamp att få se ut som en säck potatis med halm till hår. 

Några par begagnade byxor i storlek tight har jag provat.

En del gillar jag bättre än andra. Flera har kvar de utsvängda benen. Några har bakfickor, andra inte. Vissa är lite trasiga, andra är hela. Ett par, som jag bloggat om förut, är de trendigaste jag haft, med fabriksslitet jeans och rumppartiet format för att framhäva formen bättre. Och de absolut tightaste; jag blev paff när jag plötsligt inte kunde dra upp byxbenet för att klia mig på knäet.

Jag vet fortfarande inte hur och om jag vill framhäva underkroppen, och jag vet inte hur olika sorters byxor får mig att se ut. Det är en djungel, som Patrik skulle ha sagt.

Så, till problem nummer två.

Gå till frisören.

Min huvudbonad är inte den mest lämpliga när man önskar rafsa undan luggen ur ansiktet och framhäva pannan. Hela kalufsen strävar framåt, från långt bak i nacken. Envist strävar den, och jag envisas med att inte använda rejäla hårprodukter (det känns ju så onaturligt + besvärligt + fåfängt. Funkar inte med min image av naturbarn och ensamvarg).

I åratal har jag gått runt med en utväxt poplugg som substitut för drömfrisyren. I perioder har jag haft kortare hår och vad min mamma kallar för "pojkfrisyrer". En sådan frisyr kan man få för 150 kr hos någon av invandrarfrisörerna i stan. Inte bra, enligt mamma. Billigt och bra, enligt mig.

Hos de dyrare, och enligt mig piffiga, frisörerna kan man få en flickfrisyr. Mycket bättre, enligt mamma. Mycket sämre, enligt mig. 

Varje gång jag ska gå till en frisör kommer dessutom det eviga problemet tillbaka. Att kunna svara på frågan "hur vill du ha det?". Kort, är mitt standardsvar. Bort med det här, säger jag och pekar på lufset som har växt över öronen. Att öronen ska synas är också ett grundkrav i min något udda skönhetsvärld. Och så lite i nacken.

Och sen kommer hårprodukterna fram och tantfluffet börjar formas. Piff, poff - tant!

Ja, antagligen ser inte frisörerna det så. De ser väl en snygg och trendig, busigt kort och fräsch frisyr.

En gång började jag nästan gråta hos en frisör. Jag svalde och log och tackade och gick och hjärtat bultade och jag gick hem och duschade. Sen blev det faktiskt lite bättre.

Flera vänner har också agerat gräsklippare på mitt huvud. Under en mycket utflippad period i mitt liv kladdade jag ner håret med grön karamellfärg, köpte en barnsax på hemköp och lät mina vänner turas om att klippa bort tussar under en engelskalektion. Min mamma har en tendens att tolka mycket som självskadebeteende. Jag antar att hon ändå har en poäng. Under samma period krockade jag med en bil med min cykel, vilket resulterade i att mitt gröna trollrufs fick sällskap av två blåtiror under mina ögon.

Förskräckt blev mamma en gång när frisören klippt bort polisongerna och lämnat öronen helt fria. Eller om det var jag som rakade bort dem själv, jag minns inte riktigt. Så kan det gå.

I dagens läge har jag låtit en vän i Stockholm anpassa håret efter mina vaga önskemål och min starka vilja att bli av med allt jävla hår som bara hänger och ser ulligt ut.

Det är kort bak och långt fram. Jag har en liten fetisch för syntfrillor också; de ser så kontrollerade ut.

Nästa gång jag klipper har jag ingen aning om hur jag vill ha det. Om det bara inte växte så fort. Om det bara inte ville så tvärtemot vad jag vill.

Sådana är mina problem. Min längd och mina läppars utformning är bara små petitesser i jämförelse.