Bla bla bla la la la.

Jag läser brev från Annie och det gör mig mycket glad och jag kan inte sitta still, måste klappa i händerna och rabbla ord. När jag läser känns det som att livet är så mycket större än jag tänker, det finns så mycket mer, jag har levt en så liten bit av allt det stora som finns och väntar.

Det känns som att något öppnas i mig, ett fönster ut mot världen, eller ut mot rymden, eller ut mot trädgården som aldrig tar slut.

Jag ville bara säga det. Fantastiskt.

Det känns lustigt att jag har börjat slänga mig med internetkompisar hit och dit. Jag är såå modern och framåtsträvande, för ovanlighetens skull.

Jag brukar väl inte IRL-dejta internetkompisar på löpande band, men om jag gjorde det tror jag knappast att någon vid det här laget skulle börja snacka om seriemördare och pedofiler. Speciellt inte då pappas särbo bloggar sjuttiotre inlägg om dagen och har femtioelva kontakter som hon träffar ibland (och ingen av dem har så vitt jag vet seriemördat henne).

Jag tycker att internet är ganska grymt. Det är verkligen på väg att bli en parallell värld till IRL-världen, och jag är en av dem som håller mig mer här än ute i verkligheten. Det är väl dåligt antar jag, men vad kan man kräva av någon som är arbetslös och ganska osocial?

Jag minns en diskussion för ett antal år sedan, då min far var lite avig till internet medan min kusin Hannes förklarade att det var ett bra sätt för blyga människor att få nya vänner.

Det var innan jag verkligen fått grepp om internetvärlden - förlåt - innan den fått grepp om mig, menar jag.

Sen träffade jag flickvän över internet. Sen träffade jag pojkvän över internet. Sen skaffade jag några andra vänner och bekanta över internet och fick ägna mig åt det jag gillar - att prata. Fast långsamt, eftertänksamt, utan att staka mig eller glömma bort att lyssna och missa något väsentligt.

Jag vill absolut inte byta bort mitt IRL-liv mot internet, aldrig i livet. Men det är faktiskt inget dumt komplement.

Över internet kan jag lära känna precis vem som helst, jag kan läsa om helt främmande fenomen eller sådant som känns bekant och nära. På intenet visar alla upp sitt inre, till en viss grad. Förvisso ett utvalt inre, en väl ansad bild av den man vill vara. Men just där finns en poäng; istället för att som ute på stan snabbt bli dömd efter hur man ser ut, kan man själv här välja hur andra ska se och uppfatta en. Alla som vill kan vara i rampljuset och göra sin röst hörd - det självklara steget i en individualistisk kultur.

Vart vill jag komma? Ingen särskild stans kanske; tankarna bara satte igång när jag bestämde mig för att lägga in en ny blogglänk i listan. Jag tänkte på det där med att länka till andra; att jag helst avvaktar med länkandet för att 1, jag vet inte hur väl vi känner varandra och om personen vill att jag länkar till dens sida, 2, personen kanske skulle känna pressen på att länka tillbaka av artighet, vilket skulle kännas fel om inte personen vill länka till mig av en eller annan anledning. 3, ska jag väl säga också; varje länk jag lägger in säger något om mig själv, och även om jag redan är ganska utlämnande här finns det vissa saker jag håller inom mig.

Nu upptäckte jag dock att jag redan var länkad till och då var det ingen tvekan om saken.

Så, en ny länk i listan är min slutkläm.

Jag fick förresten en plötslig lust att lägga ut den där bilden på Patrik där han ser ut som Idol-Kevin, fast lite fulare. På tal om lookalikear.

Hehe. Men jag låter bli, för husfridens skull.

Det här är pinsammare än att vara kär i Lars av någon anledning (jag är förresten fortfarande kär i Lars, men inte lika mycket eftersom han verkar ha försvunnit in bland skuggorna. Inte så länge till förhoppningsvis). Jag vill knappt säga. Men okej.

Jag är kär i Adam Green.

Jag gillar hans röst, hans stil och hans frisyr. Och ja, musiken såklart.

Det finns många att bli kär i här i världen. Jag har mycket svårare att bli kär i kvinnliga personer. Men jag ska försöka, för balansens skull.

Förresten blir jag visst kär i tjejer, fast på ett annat sätt. De har sällan så läckra frisyrer som killar. I kombination med snygg röst och så vidare.

Men mörkrött, ganska tunt hår i hästsvans kan funka ibland. Och många smycken och slitna vardagskläder. På tjejer. Säkert på killar också.

Nog om det.

Patrik är Adam Greens lookalike. Säger han själv. Inte mig emot.