Jag tog en bild på maten men självklart blev det av nån anledning en tom fil. Bah.

Pasta med bönor och squasch (?).

Du behöver:

en sån där gurkliknande grönsak som är svår att stava till

två nystan bandspagetti

vita bönor som legat i frysen

diverse köksredskap och en spis

soja och citron

groddar

Koka pastavatten i en vattenkokare.

Häll över i en kastrull.

Lägg i pastan.

Skär skvåschen i halvmånar.

Häll dem och bönorna i en stekpanna. 

Sätt på fel platta och undra varför bönorna aldrig blir varma.

Fatta fortfarande inte att du har satt på fel platta.

Häll på citron och soja.

Bestäm att maten är klar och häll upp i en djup tallrik

(obs! häll av pastavattnet först!).

Lägg på lite groddar.

Se dig om efter plats att ställa den nu tomma kastrullen.

Sätt den på vad du tror är en oanvänd platta.

Hör att det fräser lite.

Fatta först nu att du hade fel platta på.

Ät maten ändå och tyck att bönorna smakar konstigt.

Känn att en böna smakar mögel.

Bli sur.

Det är lätt att tro saker om andra människor när man inte vet ett skit mer än det man ser. De tröjor, ansikten, leenden, tomma ord och mingelmångel som finns på ytan när man befinner sig i offentligt rum.

Det är lätt att tro att alla andra dansar på rosor eftersom ingen bryter ihop mitt i en folkmassa. 

Jag kommer på mig själv med att säga samma intetsägande saker, typ "Kämpigt med tenta, vi får se hur det går" och utelämna att jag ringer Bob och lipar i telefonen att jag är misslyckad och inte orkar mer. Varför drar jag då slutsatsen att alla andra är lika tomma och problemlösa som de verkar på ytan? Kanske har jag rätt, eller så är vissa människor toppenduktiga på att dölja allt. Jag är inte så jävla bra på att dölja. Jag håller käften för det mesta, men med bloggen är det klippt. 

Dessutom verkar det som att folk läser av mer än jag anar. Ungefär som när folk tror att jag skämtar när jag är allvarlig och tar mig på allvar när jag skämtar. Jag försöker hindra mig själv från att använda ironi. Jag försöker förresten hindra mig själv från att säga något alls som kan kritiseras. Jag är rädd för kritik.

Det funkar inte så, jag vet. Tids nog måste jag ta ställning, visa vem jag är, visa lite mod. Nej, inte tids nog, nu.

Mamma har uppfostrat mig med att ha respekt för alla. Kontrat med lite förakt för "de normala", ett förakt som jag med mitt bättre vetande försöker radera ut ur mitt sinne. Det är svårt. Jag försöker minnas skalan.

Mamma har sagt åt mig att alla har problem. Även om det inte märks så är alla människor ledsna, förtvivlade, arga, stressade, oroliga och misslyckade ibland. 

Det går inte att leva utan att lida lite. 

Kan man lita på kärlek?

Var inte en teflonpanna. Låt det komma in.

Jag säger att jag inte kan ljuga för mig själv men det gör jag ju redan. Om jag försöker lura mig själv att jag är mycket sämre, dummare, latare, ondare och mer förtappad än jag är. Trams. Är det faktiskt. 

Jag vet dina svårigheter, säger mamma. Hon vet och vet, hon har levt med mig och sig själv i många år. 

Jag ser skalan framför mig. Jag måste lita på skalan. Det är inte svart eller vitt. Här ligger vi allihopa, huller om buller. Kriminella, knarkare och vd:ar. Alla mina vänner, min släkt, folk jag ser på stan och jag själv.

Tillvaron blir logisk och begriplig. Skönt. Jag är inuti den där bubblan av ordning och koncentration. Jag brukar inte ens försöka ta mig in dit; det är för svårt. 

Du är inte lat, säger mamma.

Men du borde nog börja tänka på vad du ska göra i höst.

Det blir så tråkig stämning här. Men man kan inte vänta sig annat när det närmar sig Tentamen. Det är faktiskt helt normalt att vara orolig och deppig då. Faktiskt faktiskt faktiskt.

Jag har haft en fin helg. Vi har bakat två bröd och jag har gjort hallongrottor med enorma syltklickar som flöt ut över kakorna och gjorde dem mer goda än estetiskt tilltalande.

Jag har storhandlat (jag är en konstruktiv shopaholic; att frossa bland grönsaker, bönor, mjöl och nötter är lycka för mig) och visat mitt mattesnille. Räknade ut att mina varor skulle kosta ca 310 kr, bara 4 kr för lite!

Sen har vi sett lite film (jag vill verkligen börja kolla film på allvar nu, hyra själv istället för att välja bland kass eller halvdålig rulle på tv). Och varit ute en och annan sväng.

Idag ska jag övningsköra med pappa. Handledartillståndet har gått ut men skit i det. På torsdag ska jag till psykologen och på lördag är det tenta.