Jag tycker att det är märkligt hur ofta vuxna människor har inställningen "näh, det där testade vi en gång på sjuttiotalet och det fungerade inte alls, så därför är det ingen idé att någon någonsin försöker sig på något liknande igen".

Det finns hur många exempel som helst.

Kommunism, tex, och det nämner jag medveten om att du som läser kanske tror att jag är kommunist och tycker att Stalin var grym (den positiva formen av ordet). Nja. Jag tänker att kommunismen var ett samhällssystem som de flesta anser gick käpprätt åt helvete, goda intentioner till trots. Och detta misslyckade världsförbättrarexperiment kan återvinnas i all evighet som ett hot och en varning. Aja baja, inte ifrågasätta rådande samhällssystem - då kanske det blir svält och diktatur igen!

Fler exempel:

På sjuttiotalet bodde vi i kollektiv och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla sex med alla och det var minsann inget vidare.

Och så åt alla linssoppa och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla män velourbyxor och långt hår och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla kvinnor hår på kroppen och det var minsann inget vidare. 

Vilken oerhörd tur att den intellektuella medelklassen kom och räddade oss, och gör nu inte om våra misstag.

Bah.

En paragraf jag har oskrivit lyder: "Den som försöker är inte en dålig människa".

Problemet är att jag inte är säker på huruvida jag försöker eller inte. Var går gränsen för sådant? Kan man kanske rentav omedvetet icke-försöka, eller kan det vara så att man redan i sin ansats att försöka misslyckas fatalt?

Jag ställer mig fortfarande något tvekande till huruvida jag har problem eller är lat. Kanske finns det ingen skarp gräns, kanske kan det inte heller här vara antingen eller.

Om man ser det utifrån, vore det märkligt att utgå ifrån att jag skulle medvetet och med vilja välja att vara en lat och trög idiot. Hela mitt liv, vad skulle jag ha att vinna på det? Man måste ju fråga sig. Exempelvis skolan. Vem eller vad kan ha lyckats motivera mig att slarva, missförstå, nedvärdera mig själv och må dåligt? Vilka eventuella kortsiktiga vinster finnsinom räckhåll, som överväger de långsiktiga?

Jag inser att allt smälter ihop här, det går inte att plocka ut en Skuld eller Icke-Skuld. 

Med en svepande rörelse genom detta urgamla landskap kan jag konstatera att jag iallafall delvis försökt, och att mina klena försök inte nödvändigtvis behöver vara sämre än andras försök. Människor är för komplexa för att dela upp i dåliga eller bra.

Varför måste jag förstå det här?

Jag tänker för mycket.

Det kanske inte är nödvändigt att veta hur och vem jag är? Eller?

Det finns ju ingenting att förstå. Jag har fortfarande för höga ambitioner, jag nöjer mig inte med teorier, jag kräver en grundlig genomgång av alla premisser som någonsin existerat i denna värld.

Det är omöjligt. Det är för mycket. Jag måste lägga av. Jag måste börja om på nytt, flyta med, fokusera, koncentrera mig, känna och vara.

Om jag skulle våga göra något jag inbillar mig att jag är rädd för, fast rädslan är väldigt mycket mer skrämmande än själva situationen i sig.

Jag ska komma på ett sätt. En situation att försätta mig i. Jag måste bli starkare. Jag orkar inte lösas upp mer i frätande medel.

Ändå tycker jag att det redan nu är så otroligt lite kvar av mig att det inte borde finnas något mer kvar att ta. Men det är väl kanske så att det skapas något nytt i varje ögonblick, som en ren överlevnadsfunktion, och då finns det ju också hela tiden något att bryta ner. Och det gör jag - bryter ner - för det är allt jag vet. Sönderdelandet i små små partiklar tills ingenting går att se och tro på, det är vad jag kan.

Om jag kastar mig åt vargarna kanske de sliter mig i stycken - men aldrig kan de lösa upp mig i så mikroskopiska bitar som jag med egen tankekraft lyckas med. Bara skärvor kan de göra av mig, och skärvor, eller stycken, eller trasor, kan fogas samman igen. Det går att se var bitarna har suttit ihop. Och ju mer smällar man får ta, desto mer kanske man kan lära sig att inte gå i bitar - att rädslan alltid är större än faran.

Hm. Jag funderade en sekund på det där med "spänningen mellan könen", att det är något spännande och attraherande i detta att vi är så olika. Det kan vara svårt att förstå den där biten, hur sjutton man kan tycka att det är så spännande att harva på i gamla ingrodda mönster som man har sett hundra miljoner gånger förut i filmer, böcker, hos andra människor världen över.

Visst fungerar isärhållandet av kvinnor och män, eller kvinnligt och manligt, som en nyfikenhetstrigger; får man aldrig besöka den andra sidan är det klar att det kliar i fingrarna att häva sig på tå över muren och åtminstone titta över kanten.

Men så tänkte jag på en annan sak, som jag kan relatera till. Om vi lämnar själva begreppet "spänning" och istället funderar över den otroliga lättnaden och glädjen i att veta att man gör rätt. Tryggheten. Att påminna sig om att detta, mitt sätt att leva och vara, är något som står fast förankrat, något som tusentals, miljontals röster genom tiderna har friskförklarat, hyllat, påbjudit och betraktat som fullkomlig norm. För även om alla människor inte skulle påstå att de vill vara normala, så är det ytterst få som vill gå helt ensamma, utstötta och tvivlande på sig själva, på en snårig, oskyltad liten väg som tycks leda ner i helvetet.

Att möta någon av motsatt kön, och ha så djupt inpräntat i sig vad som är rätt och fel att man aldrig behöver tvivla, att bara följa de regler man lärt sig och flyta med. Att inte känna någon rädsla, aldrig tvivla på sig själv, ifrågasätta, känna hur marken brister under fötterna. Visst måste det ge en väldig känsla av glädje och lust?

Jag är: ledsen.
Jag gillar: skiftnycklar.
Jag äter: mina naglar.
Jag säger ja: men tvekar.
Jag ger mig sällan in i: debatter. Jag har per automatik fel.
Jag är duktig på att: skämmas.
Jag stör mig på: ideal.
Jag läser: min recensionsbok.
Jag är vackrast: när pannan syns.
Jag skrattar: hysteriskt.
Jag är en: idiot, eller synvilla.
Jag har aldrig kunnat: stå på mig.
Jag trivs inte: i dessa rum idag.
Jag är dålig på: att göra det jag sagt att jag skall göra.
Jag är rädd för: att blir bitter.
Jag älskar: dåligt och kallt.
Jag uppskattar: när krukväxterna blommar.
Jag tror på: att det blir bättre.

Herregud, jag har förändrats. Hur? Från vad? - till vad?

Jag tycker att det blir bättre, men tänk om jag ljuger. Försöker jag inte bara vara något jag inte är?

Nej. Inte då. Den goda känslan är att lita på. Den glada, behagliga känslan, den måste vara att lita på. Oavsett vad. Vi har inget val. Skall vi harva på i den hårda jorden bara för att, bara för att vi inte vågar ta risken att luras in i den mjuka blöta myllan, om den nu skulle visa sig vara någon annans ägodel? Nej, den goda känslan är att lita på, för så gör alla andra, och det måste vara det enda sättet. Förnuftet är flytande, föränderligt, påverkbart, förrädiskt. Även känslan är väl påverkbar, men den kommer ändå inifrån och har intentionen att vägleda.

Jag förändras, det är logiskt och fullkomligt i fas med mina starka tro på förändringar, kretslopp och nödvändigheten i att låta livet flyta.

Så här är jag, på väg att ta itu med mitt liv. Tankarna barnsligt sprudlande fyllda av planer, utopier och drömmar. Så skall det vara och jag måste låta det vara så.

Nästa gång skall jag ha ordning, jag lovar. Jag skall börja om och inga detaljer skall lämnas åt sitt öde. Jag skall se, jag skall ha en helhetsöversikt och en förståelse för alla samband. Ja, jag skall stiga ur mitt eget kaos och se neråt, se hur allting ligger i ett mönster, jag skall finna förståelsen som fattats mig.

Jo. Man kan drömma. Om det känns bra så är det bra. Ja, jag vet att det är en idé som inte moraliskt går att tillämpa på exempelvis massmördare som finner njutning i att plåga och döda. Men jag är ingen massmördare och psykopat så varför skall jag dra det till sin spets?

Och jag behöver inte leva enligt en mall som kan passa alla jordens varelser, det är en omöjlighet och jag behöver lära mig att leva mitt eget liv.

Människor är inte rationella. Det går inte att rationalisera sitt liv, bygga fram det i förväg och hålla sig strikt till livsregler som haltar.

Men i tillvaron kan man skapa ordning. Jag föreställer mig alla lådor jag skall införskaffa för olika områden, jag har hittat en antecknignsbok med olikfärgade blad som jag planerar att sätta i bruk snarast. Jag kan ha system och strukturer, jag kan ha vanor och mönster, ordning och reda. Så länge det känns bra.

Men jag kan inte ruta in mina tankar. Det blir inget skinande klart resultat, det blir bara kaos när känslor och tankar försöker pressa sig fram mellan byggnadställningar och slarvigt ihopsnickrade väggar och kräva sin rättmätiga plats som jag i min enfald försöker förvägra dem. 

Jag har fått ett utlåtande från psykologen som jag skall läsa igenom och komma med synpunkter på. Jag stryker under en del "missuppfattningar" eller "överdrifter" såsom att jag skulle ha haft kryp i kroppen som liten (detta uppkom ju först ordentligt i högstadieåldern och innan dess var jag snarare extremt stillsam) eller att jag sällan ägnat mig åt låtsaslekar (jag kan tydligt minnas hur stenar, träflisor och andra delar av naturen övertygande föreställde mat i vissa lekar).

Mitt favoritstycke är Beteende i testsituationen, där jag får ta del av de oerhört värdefulla synpunkterna om mig som person, och mitt beteende, ur en annan människas ögon. Det är en avsevärd skillnad på hur en vän säger att jag är "snäll och trevlig", och hur en psykolog skriver på papper att jag är "beghaglig, uppriktig och tillmötesgående". För mig är det en otrolig upplevelse att äntligen få veta vad någon annan tänker om mig. Jag kan ha fel, men jag tror att det antingen måste vara så att jag har betydligt svårare än andra att sätta fingret på vem jag är och hur jag uppfattas, eller att den informationen är viktigare för mig än för andra. Kanske både och. Jag kan inte tänka mig att majoriteten av människorna runt omkring mig har en lika svag självuppfattning som jag utan att det märks eller ställer till besvär för dem och omgivningen.

Jag önskar så att jag slapp skämmas över att jag tänker på mig själv. Att jag inte tvingades jämföra mig med rediga människor som arbetar hårt och gör rätt för sig, istället för att sitta hemma och älta, ömka och navelskåda.

Jag försöker förklara för mig själv, för det hårda och för andra människor att det är nödvändigt för mig att tänka, att vi fungerar olika och jag är som just jag är utan att det nödvändigtvis är fel och bör ändras. Men hårda rappa fraser glider som vanligt mycket lättare fram i nervbanorna än mjuka, nyanserade tankegångar. Jag är en stelbent balettdansör. 

Det är så mycket i klassificerandet av det normala som jag fortfarande inte förstår. Känna av andras avsikter? Inte kan ni på allvar mena att de flesta människor genom en enda blick kan klura ut vad folk runt omkring dem har i tankarna? 

Å andra sidan hörde jag på radion häromdagen en fundering om intution; att gå in i ett rum och känna att något är fel. Jag tror aldrig att jag har gått in i ett rum och känt att något är fel. Skulle det vara något allmängiltigt då, att känna på sig saker? 

Att jag får gissa där andra kan ana, låter förvisso logiskt. Jag blir galen på mina gissningslekar. Ingenting har en fast struktur, min världsbild bygger på godtyckliga teorier som jag måste hålla uppe för att ha någonting som helst att utgå ifrån. Jag anar att saker och ting faller sig mer självklart för folk i allmänhet, att det borde vara något udda att försöka balansera allting på huvudet istället för att bara låta det ligga.

För övrigt. Jag skulle vilja känna mig bra. Riktigt bra. Jag närmar mig det ibland. Jag vill inte vara halvdan. Ni vet, alla vill vara bäst på nåt. Det gäller för mig med. Jag har inget tålamod dock, att bli bra på något. Och inga fallenheter eller savantiska begåvningar, inte som visat sig än iallafall. Jag önskar så.Och i nästa liv vill jag ha struktur, en plan, tålamod, en god kunskap om människans anatomi och fysiologi, och såklart, en självkänsla som bara finns där.

Många saker är bra.

Många saker är dåliga.

Det är mycket intensivt nu. Jag påverkas inte så våldsamt mycket av stress, mest beter jag mig som vanligt (dvs långsam, disträ, virrig och självupptagen) vilket inte är populärt i vanliga fall och blir än mer besvärligt när jag borde rappa på och skärpa till mig.

Panik får jag bara av höga krav eller plötsliga idiotiska förändringar som jag inte är på humör för. Jag är varken stresstålig eller stresskänslig, bara trög. 

Jag antar att en intensiv tid i livet är stressande. Jag reagerar inte som jag borde, utan segar på som vanligt. Det är väl bra, kanske. Hälsosamt att inte bryta ihop och inte heller bita ihop. Mindre hälsosamt att jaga sin egen svans utan att egentligen förstå vad det är jag gör fel och hur jag borde ändra på det. Men jag tycker att jag börjar nå mig själv nu, och det finns ingen bitterhet, ingen ilska, ingenting dåligt i det, bara den där lättnaden och insikten som jag börjat tro att jag aldrig skulle nå.

Men det är intensivt nu. Någonting är bra. Någonting är dåligt. Idag kände jag mig fantastiskt smart, i en annan division, ur en annan synvinkel, samtidigt som jag tycker att min hjärna är trög och dum och det vore skönt om den var lite mjukare och lättbearbetad.

Jag vill få plats. Jag vill ha makt. Jag vill bemötas på ett förstående och tolerant sätt. Jag är beredd att träna. Det måste ske på rätt sätt bara. Rätt byggklossar. Jag är mycket glad att jag har hittat rätt och jag vill inte ta många steg tillbaka.