Nu kommer sommaren och man kan gå med bara ben, och jag har börjat noja mig för en sak. Jag vet faktiskt inte vem jag kan tala med detta om för jag är så rädd att folk omkring mig inte ska förstå mitt problem.

Om det känns jobbigt att vara annorlunda, varför kan man inte bara anpassa sig då?

Ja, du. En intressant fråga.

Å ena sidan vill man vara en stolt förkämpe för ett nytt, eller kanske snarare ett obefintligt skönhetsideal, å andra sidan är man så jävla orolig för vad folk ska tänka och tycka att man önskar att man inte var där.

Mitt problem är ju också så lätt att lösa. Det är bara att göra som alla andra. Jag vill inte det, jag tyker det är fult, jag tycker det är fruktansvärt onödigt och tragiskt, men vafan, normen darrar i luften.

Jag är på många sätt en priviligerad person. Jag har tänkt mycket på det på sistone, försökt att bortse från skam och skuld eftersom sådana känslor inte hjälper någon utan snarare avskärmar mig mer från andra människor.

Alla frågar hur fan vi kunde få en sådan lägenhet som vi fick.

Nyrenoverad (förvisso med slarvfel och skavanker) tvåa på 50 kvm, balkong, trädgård, lugnt och fint område, fräscht, diskmaskin (!).

Svaret är väl att man behöver ha en jävla massa tur, men troligtvis ligger det något i antydningar om att man nog bör vara ett skömsamt heteropar med varsitt jobb också.

Med den här fina lyan känns det som att jag har tappat en hel del trovärdighet. Jag har visserligen aldrig stått på barikaderna och är väl medveten om att mitt urspung inte har varit i närheten av arbetarklass. Att mamma stundtals haft ont om pengar ändrar väl knappast något, då jag som enda barn alltid varit bortskämd med presenter och roliga sommarsemestrar. Och min pappas segelbåt och aktier talar sitt tydliga språk.

Min läggning har jag tänkt väldigt mycket på också. Som genom ett ödets ironi fick jag upp ögonen för det motsatta könet efter flera års ointresse. Tack vare det har jag svärföräldrar som tycker om mig och behöver inte känna mig träffad när bögskämt dras. Inte heller blatteskämt träffar mig någon annanstans än i mitt politiska medvetande.

Så där är det. Man blir som man lever förstås. Och jag lever ett snuskigt bra liv. Men jag tänker på det där med att alla har långt att gå.

Elena sa det. Då känner jag mig inte så obekväm uppe på min piedestal.

Spelar ingen roll hur man har det då, ur ett filosofiskt perspektiv är vi alla ofullständiga människor med varsin lång väg att gå. Det tröstar lite. Då kan man kanske ta sig själv och sina problem på allvar trots att det finns gruppvåldtäkter, svält och tortyr som jag inte i min vildaste fantasi kan förstå vidden av.

Typiska medelklassproblem kanske! Men ingen blir gladare över att man skäms. Och man fastnar, om man skäms över sig själv.

Hursom helst, mitt lilla estetiska problem med normen som skrämmer mig. Varför måste jag vara ensam om att gå emot?

Nåväl, det känns lite bättre efter att ha skrivit det här.

Ett problem med att vara heterosexuell (ja, det finns problem!) är att man inte på långa vägar är befriad från skönhetsnormer och könsroller.

Jag vet inte hur många gånger jag har frågat Bob om han inte tycker att jag borde se ut så här eller sådär, som andra gör. Fast jag säger åt mig själv att inte fråga, för om jag tjatar för mycket om det där kanske han börjar tänka som jag och hitta fel på mig.

Löjliga, patetiska dåliga självkänsla. Feminismens fiende.

Det strider inom mig, för jag vill kunna vara som jag är och se ut hur fan jag vill, men det känns som att alla människor har åsikter, alla människor har fördomar. Alla stirrar. Och rynkar på näsan. Det är så fånigt, om nån nu gör det så ska väl jag bara skita i det för vem fan vill vara slav under någon som rynkar på sin fisförnäma lilla nos?

Häromdagen handlade jag på Netto. Då kom en tanke för mig, "tänker någon här att jag ser ut som en typsik feminist nu?", och kanske "måste du vara så TYPISK?".

Jag är löjligt rädd för att vara typisk. Jag vill vara slipprig så att ingen riktigt vet var de har mig och därmed inte kan sätta sig över mig.

Strax efteråt blev jag förbannad, på mig själv och tanken och folk som kritiserar "typiska" människor. Typiska bögar, typiska flator, typiska invandrare, typiska hitten och ditten. Måste man vara så typisk?

Men vem fan är det som är typisk här?

Jag kan plocka en handfull typiska människor bara jag går ut på stan i en minut. Måste ni vara så typiska? Jag är bara jag. Men om mitt jag inte stämmer med normen så blir jag typisk någonting. Hallå, jag är inte typisk! Ingen är typisk. Typisk är ett löjligt och koservativt uttryck.

Punkt slut.

Här kommer för övrigt en länk till ett bra band jag har hittat, typiskt att jag gillar sån musik va! Gud vad typiskt, nu vet alla exakt vem jag är och hur jag tänker.

http://profile.myspace.com/index.cfm?fuseaction=user.viewprofile&friendid=75423331

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...