Idag skall jag lämna igen en helt duglig och ganska fin regnjacka med tillhörande regnbyxor, för att istället tillskansa mig ett regnställ för nästan tusenlappen bara för att det sistnämnda råkar vara brunt och vrålsnyggt.

Jag bryr mig om att de ytterkläder jag skall skydda mina innerkläder med, när regnet öser ner så att man inte ser någonting och inte en kotte vågar sig ut, skall vara snygga.

Ja, varför inte.

Åh nej, nu skäms jag inför den stackars regnjackan som jag dissar. Fan, genom att spotta på den har jag etablerat en relation oss emellan; den är övergiven och ratad, och jag är ett offer för mina medkänslor.

Det blev plötsligt ännu svårare. Vilken hemsk människa jag är som bryr mig så mycket om att vara snygg när jag speglar mig, medan den stackars lilla jackan med tillhörande byxor ligger där i sin påse, inte ett ont anande om vad som väntar. Att jag skall lämna den. Jag har tagit den till mitt hjärta, och nu kastar jag bort den. 

Ja, tyg brukar ju ha känslor, ihopsydda prasseltygstycken tänker säkert väldigt mycket på huvurida de blir köpta eller inte. Regnställ har säkert ett eget liv på natten när jag sover, säkert springer de omkring inne i sportaffärens lokaler, dansar och skojar med varandra.

Nej, men känslan finns, i mig. Känslan är min. Det är ett föremål det rör sig om, inte en kotte i denna värld bryr sig om huruvida jag vill ha en grön eller brun jacka på mig när det regnar. Men känslan lurar förnuftet; det handlar å andra sidan om att välja bort, att överge, att sätta sin fåfänga i första rummet. Kanske är det träffande. Kanske är det en inlärd funktion, eller medfödd. 

Herregud. Idag är jag verkligen utflippad.

Skönhet kommer inifrån.

Det finns någon annan slags ytlighet, som inte är den klassiska som berör själva ytan; kroppen, ansiktet. En ytlighet som handlar om charm, den där personen som alla ser upp till och älskar, då är det inte lika viktigt hur personen ser ut. Man kan vara snygg och skittråkig. Eller halvdan men oerhört intressant och tilldragande. 

Också nåt slags yta; för då rör det ju sig inte om en person vi kanske känner väl och vars brister vi accepterar och älskar. Utan snarare idoldyrkan. Är det så ytligt då? Kanske.

En ikon. En marmorstaty, en ängel i en mytomspunnen tavla. 

Å andra sidan kanske vi behöver fantisera, drömma. Återvända, eller sträva efter idealvärlden. Det ouppnåeliga.

Men här är vi. De enkla människorna, de vanliga dödliga. Vi som är vackra då vi är älskade, kanske ljuvliga i morgonljuset, mot kudden. Eller bara lite gulligt, oskyldigt småfula när vi är nyvakna.

Vari ligger vår skönhet? Den kommer inifrån, jag är säker på det. 

Det är svårt att älska sig själv. Det är svårt att sträcka på ryggen och själv bli en elit, en gudomlig skapelse. Jag anar känslan av att vara lätt och inte tung, att vara klar i huvudet, och inte kaotiskt rörig. Jag har anat känslan. Men jag behärskar den inte.

Det är förbannat svårt. För vissa tycks det vara medfött, andra får slita hårt med att försöka komma på något positivt hos sig själv. Steget från att kunna rabbla tre saker man gillar med sig själv - till att helt öppet inför alla som kan höra våga berätta att man är bra, värdefull och att man kan någonting. Det kan ta ett helt liv för vissa. Andra kan framhäva sina goda sidor utan att ens tänka på det, det faller sig naturligt bara att sträcka på sig och njuta. Livet är orättvist, även under ytan.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Idag skriver jag konstiga saker.

Jag tycker att det är märkligt hur ofta vuxna människor har inställningen "näh, det där testade vi en gång på sjuttiotalet och det fungerade inte alls, så därför är det ingen idé att någon någonsin försöker sig på något liknande igen".

Det finns hur många exempel som helst.

Kommunism, tex, och det nämner jag medveten om att du som läser kanske tror att jag är kommunist och tycker att Stalin var grym (den positiva formen av ordet). Nja. Jag tänker att kommunismen var ett samhällssystem som de flesta anser gick käpprätt åt helvete, goda intentioner till trots. Och detta misslyckade världsförbättrarexperiment kan återvinnas i all evighet som ett hot och en varning. Aja baja, inte ifrågasätta rådande samhällssystem - då kanske det blir svält och diktatur igen!

Fler exempel:

På sjuttiotalet bodde vi i kollektiv och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla sex med alla och det var minsann inget vidare.

Och så åt alla linssoppa och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla män velourbyxor och långt hår och det var minsann inget vidare.

Och så hade alla kvinnor hår på kroppen och det var minsann inget vidare. 

Vilken oerhörd tur att den intellektuella medelklassen kom och räddade oss, och gör nu inte om våra misstag.

Bah.