Jag har fått ett utlåtande från psykologen som jag skall läsa igenom och komma med synpunkter på. Jag stryker under en del "missuppfattningar" eller "överdrifter" såsom att jag skulle ha haft kryp i kroppen som liten (detta uppkom ju först ordentligt i högstadieåldern och innan dess var jag snarare extremt stillsam) eller att jag sällan ägnat mig åt låtsaslekar (jag kan tydligt minnas hur stenar, träflisor och andra delar av naturen övertygande föreställde mat i vissa lekar).

Mitt favoritstycke är Beteende i testsituationen, där jag får ta del av de oerhört värdefulla synpunkterna om mig som person, och mitt beteende, ur en annan människas ögon. Det är en avsevärd skillnad på hur en vän säger att jag är "snäll och trevlig", och hur en psykolog skriver på papper att jag är "beghaglig, uppriktig och tillmötesgående". För mig är det en otrolig upplevelse att äntligen få veta vad någon annan tänker om mig. Jag kan ha fel, men jag tror att det antingen måste vara så att jag har betydligt svårare än andra att sätta fingret på vem jag är och hur jag uppfattas, eller att den informationen är viktigare för mig än för andra. Kanske både och. Jag kan inte tänka mig att majoriteten av människorna runt omkring mig har en lika svag självuppfattning som jag utan att det märks eller ställer till besvär för dem och omgivningen.

Jag önskar så att jag slapp skämmas över att jag tänker på mig själv. Att jag inte tvingades jämföra mig med rediga människor som arbetar hårt och gör rätt för sig, istället för att sitta hemma och älta, ömka och navelskåda.

Jag försöker förklara för mig själv, för det hårda och för andra människor att det är nödvändigt för mig att tänka, att vi fungerar olika och jag är som just jag är utan att det nödvändigtvis är fel och bör ändras. Men hårda rappa fraser glider som vanligt mycket lättare fram i nervbanorna än mjuka, nyanserade tankegångar. Jag är en stelbent balettdansör. 

Det är så mycket i klassificerandet av det normala som jag fortfarande inte förstår. Känna av andras avsikter? Inte kan ni på allvar mena att de flesta människor genom en enda blick kan klura ut vad folk runt omkring dem har i tankarna? 

Å andra sidan hörde jag på radion häromdagen en fundering om intution; att gå in i ett rum och känna att något är fel. Jag tror aldrig att jag har gått in i ett rum och känt att något är fel. Skulle det vara något allmängiltigt då, att känna på sig saker? 

Att jag får gissa där andra kan ana, låter förvisso logiskt. Jag blir galen på mina gissningslekar. Ingenting har en fast struktur, min världsbild bygger på godtyckliga teorier som jag måste hålla uppe för att ha någonting som helst att utgå ifrån. Jag anar att saker och ting faller sig mer självklart för folk i allmänhet, att det borde vara något udda att försöka balansera allting på huvudet istället för att bara låta det ligga.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...