En paragraf jag har oskrivit lyder: "Den som försöker är inte en dålig människa".

Problemet är att jag inte är säker på huruvida jag försöker eller inte. Var går gränsen för sådant? Kan man kanske rentav omedvetet icke-försöka, eller kan det vara så att man redan i sin ansats att försöka misslyckas fatalt?

Jag ställer mig fortfarande något tvekande till huruvida jag har problem eller är lat. Kanske finns det ingen skarp gräns, kanske kan det inte heller här vara antingen eller.

Om man ser det utifrån, vore det märkligt att utgå ifrån att jag skulle medvetet och med vilja välja att vara en lat och trög idiot. Hela mitt liv, vad skulle jag ha att vinna på det? Man måste ju fråga sig. Exempelvis skolan. Vem eller vad kan ha lyckats motivera mig att slarva, missförstå, nedvärdera mig själv och må dåligt? Vilka eventuella kortsiktiga vinster finnsinom räckhåll, som överväger de långsiktiga?

Jag inser att allt smälter ihop här, det går inte att plocka ut en Skuld eller Icke-Skuld. 

Med en svepande rörelse genom detta urgamla landskap kan jag konstatera att jag iallafall delvis försökt, och att mina klena försök inte nödvändigtvis behöver vara sämre än andras försök. Människor är för komplexa för att dela upp i dåliga eller bra.

Varför måste jag förstå det här?

Jag tänker för mycket.

Det kanske inte är nödvändigt att veta hur och vem jag är? Eller?

Det finns ju ingenting att förstå. Jag har fortfarande för höga ambitioner, jag nöjer mig inte med teorier, jag kräver en grundlig genomgång av alla premisser som någonsin existerat i denna värld.

Det är omöjligt. Det är för mycket. Jag måste lägga av. Jag måste börja om på nytt, flyta med, fokusera, koncentrera mig, känna och vara.