Lilla bäcken rinner mot älven rinner.

Mamma älskar Allan Edwall och när jag lyssnar på Lilla Bäcken för första gången känns det väldigt speciellt, en sån där typisk blandkänsla av vemod och lycka och lite förvåning. Det blir klart i huvudet. Färgerna bleknar, det svartvita är så gott som borta, det enda som finns kvar är sand. Jag lyssnar inte ens på texten, jag bara känner sanden som är sval men inte kall.

Jag skall träffa mamma om en knapp halvtimme, och fika. Det känns bra, det känns mycket bra nu. Det är som att jag har glömt något jag egentligen inte bryr mig om, något jag inte har behov av att tänka på, lite meditativt nästan.

Jag kör låten på repeat.

Handdukarna luktar alltid konstigt. De luktar fränt och tungt, och när man har torkat sig på dem luktar man likadant om händerna. Ändå kan jag inte låta bli att lukta på mina händer. Jag luktar för övrigt jämt på mina händer, det är någonting visst med sådana där lukter som man egentligen inte tycker om. De är så kompromisslöst skarpa och egentligen är det väl snarare en subjektiv åsikt än en sanning, huruvida en doft är behaglig eller motbjudande.

Ibland kan man inte bestämma sig om någonting luktar gott eller illa. Och så betingar man; doften påminner om något man varit med om, en viss situation. 

Nu skall jag tvätta. Sköljmedlet luktar "aloe vea" - jag har aldrig sniffat på en aloe vera så jag vet itne hur det luktar, men jag tvivlar på att den gröna vätskan har särskilt mycket växt i sig.

Jag slänger ner handdukarna i tvättkorgen. Försöker utrota doften som alltid kommert tillbaka ändå, efter några dagar.

Jag drömde att jag hade fått mejl om att mamma var död. Eftersom det var en dröm så reagerade jag sådär långsamt och blev inte ledsen eller nåt utan bara "öh, va? nääh... eller...?". Jag sa till Patrik att om det är sant, så dör jag. Det var säkerligen en riktig reaktion men i drömmens fördröjning konstaterade jag bara faktum utan att kunna ta in det och frambringa några känslor.

Sen vaknade jag lätt och insåg omedelbart att det var en dröm.

Jag tycker om att drömma hemska saker och sedan vakna. Det är alltid en sådan lättnad att vakna och inse att det här inte hänt, inte än iallafall. Ännu är jag trygg. Man ligger där bland de fluffiga täckena och ingen är död, alla man tycker om lever - så vitt man vet - och man själv också. Ännu en dag utan att världen har gått under.