Jag läste en rolig kommentar under en artikel om mansdominans inom humorn (herregud, när ska dessa kvinnor sluta gnälla och acceptera att de helt enkelt  - OBJEKTIVT - är så mycket tråkigare än alla spännande, mångfacetterade, toleranta, fantastiska, coola, roliga, intelligenta och schyssta män? Obs, pyttelite ironi).

Jaja, här kommer kommentaren:

"synd att dom är mjuka och luktar gott, annars hade vi klarat oss utan kvinnor.."

Jag tycker att den som skrivit detta tar upp en jätteviktig sak och sätter fingret på något som väldigt få vågar säga i dagens Svergie. Vi (=mänskligheten, a.k.a män) klarar oss utan kvinnor! Det är ju bara det där med att de är mjuka och luktar gott... Hmm...

Som tur är har jag en tips för att råda bot på problemet! Om alla män trppade ner lite på muskelbyggandet och istället smörjde in sig med lätt parfymerad mjukgörande kräm, så hade hela situationen varit löst i ett litet kick! I och med att män lika mycket som kvinnor då skulle vara mjuka och lukta gott skulle vi en gång för alla kunna göra oss av med arga kvinnor och fritt ägna oss åt falloshyllande manssex allihopa!

Wouldn't it be nice? som Beach Boys sjöng.

"And wouldn't it be nice to live together
In the kind of world where we belong?"

Detta är en bra dag. Jag har fått en väldig insikt och förståelse för min hjärna och det känns himla bra och hoppfullt. Mer än så var det kanske inte men det var mycket nog. Tack Neuropsykologen. Helena är den bästa psykolog jag haft. Man får väl skriva så på internet? Det var ju en snäll sak, menar jag.

Jag har suttit på biblioteket och skrivit ner allt jag mindes att vi kommit fram till i en flytande text, eller snarare det jag tyckte var relevant (resten av samtalet har väl fallit i glömska, eller snarare luddat till sig så att det blir onåbart). Jag tänker att min hjärna är lite trög, men ju mer jag förstår av hur den fungerar, desto bättre kan jag hjälpa den på traven.

Det slog mig att jag är som Skalman, när han säger "Jag tror bara vad jag vet". Har väl alltid anat att det citatet är en gåta att knäcka. Skalman för övrigt... Nåväl, det är en annan historia.

Jag har dragit en oavnligt snygg metafor om känslor som färger, som gör teorier, tankar och resonemang lättare att ta till sig och urskilja, där man kan plocka åt sig av det som har en fin färg och som tilltalar en. I mitt svartvita tänkande blir det desto svårare att få bitarna på plats, då allting går i grått och smälter ihop och är ungefär lika mycket värt och bara det svartaste svarta märker ut sig. 

Nu ska jag inte skriva mer, jag har mina tankar på pränt och det är redan bekräftat av någon utomstående så jag behöver inte lägga ut det här egentligen. Det är världens bästa att förstå. Världens sämsta att kämpa emot sig och allt blir fel. Det vill jag inte mer. Det är inte bra ännu, men det kan bli.

Ett sista meningslöst inlägg innan jag drar.

JAG HAR SÅ ONT I  MIN VISDOMSTAND. Eller, jag har inte ont i tanden utan jag har visdomstandsrelaterad värk i tandköttet längst bak i munnen. Det blöder varje gång jag borstar tänderna. De där evinnerliga smartgaddarna ger sig aldrig, det är som att de växer ett tag och värker, sedan tar de en paus och gör inget väsen på ett tag, sen efter några måader sätter de igång igen. Varför skall det vara så utdraget?

Skall jag aldrig få bli klok och slippa lida? Man undrar ju.

En mystisk sak är att jag en gång i tiden, för drygt två år sedan alltså, bar ett par finskor med en halv centimeters klack en hel kväll och till och med dansade i dem. Ja, på skolbalen alltså. Jo, du läste rätt, jag gick faktiskt på balen. Och jag dansade - eller, ja, jag stapplade tappert i fotspåren på den som gjorde misstaget att bjuda upp mig, och lyckades ta mig igenom några låtar utan att varken ramla omkull eller förmå mina danspartners att sluta le artigt.

Dessa nätta små skor alltså, kan jag inte längre bära. Jag har inget minne av att jag stapplade som en nykläckt dragqueen neför röda mattan den där dagen i maj 2007, eller att jag efter fem minuter hade fått skavsår både fram och bak på fötterna. Men igår (då jag fick nåt slags ryck och gick och köpte godis med det korta håret i en tofs och finskorna på) tog jag av mig skorna efter halva vägen och gick barfota. Jag kunde inte ha dem på mig. Patrik sa att jag sprätte med fötterna som jag brukar, bara det att det förstärktes väldigt då jag hade svårt att hålla balansen på de obefintliga klackarna, plus att man såklart skall gå fint när man har finskor på sig. Men det där med att vara fin är inte min grej. Jag har varken motorik eller motivation för att vara fin.

Så var det med den saken. Jag funderar på att köpa ett par nya finskor som är sådär precis på gränsen allting. Precis godkända av etablissemanget men ändå gångbara och bekväma.

Jag kanske lever i en drömvärld. Sådana skor säljs inte. Det är väl bara att lida pin och vara fin, alternativt vara modig nog att bära gymnastikskor på ett bröllop.

Jag vill drista mig till att säga något så djärvt som att folk är dumma i huvudet när det gäller mode. Lämmeltåg är ordet. Skulle det bli inne att bära blöja skulle folk antagligen börja tycka att det är skitcoolt och snyggt och så är det med det bara. Tills det är ute igen och HUR KUNDE VI HA DET DÄR PÅ OSS?? tills det har gått ett antal år och idiottrenden kommer tillbaka. Så funkar det.

Senaste tillskottet i katastrofmodet har jag precis googlat fram namnet på. De kallas Shuttershades och är tydligen en gammal åttiotalspryl, ja, ni har bergis sett dem, de är gjorda av plast och är inte ett par solglasögon. Nej, det är inte några solglasögon för de saknar glas och skyddar inte mot sol. Däremot skymmer de sikten och ser ut som skit.

Men trendigt är det, så en drös med idioter har i sommar kommit på att det är sååå snyggt att ha plastränder i ansiktet. Indeed.

Jag har mina gamla vanliga köpta på myrorna med lila kant, och hoppas att alla plastfjantar ser så dåligt att de går in i varandra, eller ännu hellre, liksom ett lämmeltåg, ramlar ner för ett stup. Hähähä.

Nej, nu var jag elak.  

Imorgon skulle jag till neuropsykologen igen. Idag känner jag mig mer asperger än någonsin men jag anser ändå att diagnosen inte stämmer på mig och jag förtjänar den icke. Men får jag så tar jag den för jag vill kunna plugga i framtiden. Det är väl fult, kanske, att utnyttja systemet så att jag kan fortsätta lata mig som jag alltid gjort?

Med din begåvning är det något fel om du inte klarar av skolan bättre, påstår psykologen. Men nej, jag har aldrig varit mer övertygad. Jag är ju lat. Det finns faktiskt någonting som heter så. Världen är full av lata människor som inte tar ansvar, på andras bekostnad. 

Och jag är på väg att förvandlas till liberalfascist. Vad roligt för mig. Då gör jag nog bäst i att utrota mig, om det fortsätter i den här riktningen. Jag visste inte att det var så farligt att vara bitter. Men visst hade jag sen länge anat att  självförakt går ut över andra.

En dröm:

På en förfest i en lägenhet, inklämd i en soffa mellan ett gäng könlösa och förföriska ungdomar med färggranna kläder, pärlhalsband och blommor i håret, finner jag mig i knaggligt samspråk med en "student from india" som är så dålig på engelska att jag generat får be henne upprepa sig gång på gång. Jag hör inte hälften av vad hon säger, och ännu mindre vet jag varför hon så gärna vill samtala med mig, men jag nickar och ställer artiga frågor med ryggen vänd mot de vackra pojkarna och flickorna som faktiskt visade mig lite intresse när de satte sig bredvid mig.

Bra karl reder sig själv, kan man tänka medan man värmer på salta potatisklyftor och en trasig bönbiff. Förtränga lite att jag är en parasit, en dålig människa, en ömkare och ett slödder. Det blir bättre i höst. Jag lovar hundra meloner, just på denna punkt är jag otroligt lycklig att jag skall flytta. Jag kommer äntligen att kunna sträcka på ryggen och sluta skämmas. Jag har en egen hyra, eget ansvar, eget liv. Det är så otroligt välbehövt- det handlar väl inte bara om vad man förtjänar utan vad man behöver - och dessutom hur man kan göra sig så bra som möjligt för andra. Oavsett om jag förtjänar att må bra eller inte så sprider jag dåliga vibbar om jag inte mår bra och därför bör jag må bra, för andras skull.

Ja, jag säger ju att jag har en konstig livssyn.

Det är så skönt att få tillfälle att göra någonting och klara av saker själv. Det är knäckande att åka rutchkana nerför onda spiralen - göra inget = kan inget, kan inget = göra inget. Fast jag skall inte klaga, det är ju mitt eget fel om jag inte har ansträngt mig tillräckligt. 

Hörde slutet av sommarpratet på P1 innan. Musiken var bra, pratet hörde jag så lite av men det verkade också rätt fint. Jag hörde denna låt som jag fastnade för (den har en katschig melodi!) och var övertygad om att sångaren var en kvinna, speciellt med den kaxiga texten, en mörk sångerska med lite skrovlig röst tänkte jag mig. Låter det inte så kanske? Namnet Billy(/Billie) är ju också lite könsneutralt.

Jag har en ny favoritlåt.

Och jag tror på en schysst framtid. Jag vill bli bra, bli godkänd.