Detta är en bra dag. Jag har fått en väldig insikt och förståelse för min hjärna och det känns himla bra och hoppfullt. Mer än så var det kanske inte men det var mycket nog. Tack Neuropsykologen. Helena är den bästa psykolog jag haft. Man får väl skriva så på internet? Det var ju en snäll sak, menar jag.

Jag har suttit på biblioteket och skrivit ner allt jag mindes att vi kommit fram till i en flytande text, eller snarare det jag tyckte var relevant (resten av samtalet har väl fallit i glömska, eller snarare luddat till sig så att det blir onåbart). Jag tänker att min hjärna är lite trög, men ju mer jag förstår av hur den fungerar, desto bättre kan jag hjälpa den på traven.

Det slog mig att jag är som Skalman, när han säger "Jag tror bara vad jag vet". Har väl alltid anat att det citatet är en gåta att knäcka. Skalman för övrigt... Nåväl, det är en annan historia.

Jag har dragit en oavnligt snygg metafor om känslor som färger, som gör teorier, tankar och resonemang lättare att ta till sig och urskilja, där man kan plocka åt sig av det som har en fin färg och som tilltalar en. I mitt svartvita tänkande blir det desto svårare att få bitarna på plats, då allting går i grått och smälter ihop och är ungefär lika mycket värt och bara det svartaste svarta märker ut sig. 

Nu ska jag inte skriva mer, jag har mina tankar på pränt och det är redan bekräftat av någon utomstående så jag behöver inte lägga ut det här egentligen. Det är världens bästa att förstå. Världens sämsta att kämpa emot sig och allt blir fel. Det vill jag inte mer. Det är inte bra ännu, men det kan bli.

Ett sista meningslöst inlägg innan jag drar.

JAG HAR SÅ ONT I  MIN VISDOMSTAND. Eller, jag har inte ont i tanden utan jag har visdomstandsrelaterad värk i tandköttet längst bak i munnen. Det blöder varje gång jag borstar tänderna. De där evinnerliga smartgaddarna ger sig aldrig, det är som att de växer ett tag och värker, sedan tar de en paus och gör inget väsen på ett tag, sen efter några måader sätter de igång igen. Varför skall det vara så utdraget?

Skall jag aldrig få bli klok och slippa lida? Man undrar ju.

En mystisk sak är att jag en gång i tiden, för drygt två år sedan alltså, bar ett par finskor med en halv centimeters klack en hel kväll och till och med dansade i dem. Ja, på skolbalen alltså. Jo, du läste rätt, jag gick faktiskt på balen. Och jag dansade - eller, ja, jag stapplade tappert i fotspåren på den som gjorde misstaget att bjuda upp mig, och lyckades ta mig igenom några låtar utan att varken ramla omkull eller förmå mina danspartners att sluta le artigt.

Dessa nätta små skor alltså, kan jag inte längre bära. Jag har inget minne av att jag stapplade som en nykläckt dragqueen neför röda mattan den där dagen i maj 2007, eller att jag efter fem minuter hade fått skavsår både fram och bak på fötterna. Men igår (då jag fick nåt slags ryck och gick och köpte godis med det korta håret i en tofs och finskorna på) tog jag av mig skorna efter halva vägen och gick barfota. Jag kunde inte ha dem på mig. Patrik sa att jag sprätte med fötterna som jag brukar, bara det att det förstärktes väldigt då jag hade svårt att hålla balansen på de obefintliga klackarna, plus att man såklart skall gå fint när man har finskor på sig. Men det där med att vara fin är inte min grej. Jag har varken motorik eller motivation för att vara fin.

Så var det med den saken. Jag funderar på att köpa ett par nya finskor som är sådär precis på gränsen allting. Precis godkända av etablissemanget men ändå gångbara och bekväma.

Jag kanske lever i en drömvärld. Sådana skor säljs inte. Det är väl bara att lida pin och vara fin, alternativt vara modig nog att bära gymnastikskor på ett bröllop.