Om jag skulle våga göra något jag inbillar mig att jag är rädd för, fast rädslan är väldigt mycket mer skrämmande än själva situationen i sig.

Jag ska komma på ett sätt. En situation att försätta mig i. Jag måste bli starkare. Jag orkar inte lösas upp mer i frätande medel.

Ändå tycker jag att det redan nu är så otroligt lite kvar av mig att det inte borde finnas något mer kvar att ta. Men det är väl kanske så att det skapas något nytt i varje ögonblick, som en ren överlevnadsfunktion, och då finns det ju också hela tiden något att bryta ner. Och det gör jag - bryter ner - för det är allt jag vet. Sönderdelandet i små små partiklar tills ingenting går att se och tro på, det är vad jag kan.

Om jag kastar mig åt vargarna kanske de sliter mig i stycken - men aldrig kan de lösa upp mig i så mikroskopiska bitar som jag med egen tankekraft lyckas med. Bara skärvor kan de göra av mig, och skärvor, eller stycken, eller trasor, kan fogas samman igen. Det går att se var bitarna har suttit ihop. Och ju mer smällar man får ta, desto mer kanske man kan lära sig att inte gå i bitar - att rädslan alltid är större än faran.

Hm. Jag funderade en sekund på det där med "spänningen mellan könen", att det är något spännande och attraherande i detta att vi är så olika. Det kan vara svårt att förstå den där biten, hur sjutton man kan tycka att det är så spännande att harva på i gamla ingrodda mönster som man har sett hundra miljoner gånger förut i filmer, böcker, hos andra människor världen över.

Visst fungerar isärhållandet av kvinnor och män, eller kvinnligt och manligt, som en nyfikenhetstrigger; får man aldrig besöka den andra sidan är det klar att det kliar i fingrarna att häva sig på tå över muren och åtminstone titta över kanten.

Men så tänkte jag på en annan sak, som jag kan relatera till. Om vi lämnar själva begreppet "spänning" och istället funderar över den otroliga lättnaden och glädjen i att veta att man gör rätt. Tryggheten. Att påminna sig om att detta, mitt sätt att leva och vara, är något som står fast förankrat, något som tusentals, miljontals röster genom tiderna har friskförklarat, hyllat, påbjudit och betraktat som fullkomlig norm. För även om alla människor inte skulle påstå att de vill vara normala, så är det ytterst få som vill gå helt ensamma, utstötta och tvivlande på sig själva, på en snårig, oskyltad liten väg som tycks leda ner i helvetet.

Att möta någon av motsatt kön, och ha så djupt inpräntat i sig vad som är rätt och fel att man aldrig behöver tvivla, att bara följa de regler man lärt sig och flyta med. Att inte känna någon rädsla, aldrig tvivla på sig själv, ifrågasätta, känna hur marken brister under fötterna. Visst måste det ge en väldig känsla av glädje och lust?

Jag är: ledsen.
Jag gillar: skiftnycklar.
Jag äter: mina naglar.
Jag säger ja: men tvekar.
Jag ger mig sällan in i: debatter. Jag har per automatik fel.
Jag är duktig på att: skämmas.
Jag stör mig på: ideal.
Jag läser: min recensionsbok.
Jag är vackrast: när pannan syns.
Jag skrattar: hysteriskt.
Jag är en: idiot, eller synvilla.
Jag har aldrig kunnat: stå på mig.
Jag trivs inte: i dessa rum idag.
Jag är dålig på: att göra det jag sagt att jag skall göra.
Jag är rädd för: att blir bitter.
Jag älskar: dåligt och kallt.
Jag uppskattar: när krukväxterna blommar.
Jag tror på: att det blir bättre.