Herregud, jag har förändrats. Hur? Från vad? - till vad?

Jag tycker att det blir bättre, men tänk om jag ljuger. Försöker jag inte bara vara något jag inte är?

Nej. Inte då. Den goda känslan är att lita på. Den glada, behagliga känslan, den måste vara att lita på. Oavsett vad. Vi har inget val. Skall vi harva på i den hårda jorden bara för att, bara för att vi inte vågar ta risken att luras in i den mjuka blöta myllan, om den nu skulle visa sig vara någon annans ägodel? Nej, den goda känslan är att lita på, för så gör alla andra, och det måste vara det enda sättet. Förnuftet är flytande, föränderligt, påverkbart, förrädiskt. Även känslan är väl påverkbar, men den kommer ändå inifrån och har intentionen att vägleda.

Jag förändras, det är logiskt och fullkomligt i fas med mina starka tro på förändringar, kretslopp och nödvändigheten i att låta livet flyta.

Så här är jag, på väg att ta itu med mitt liv. Tankarna barnsligt sprudlande fyllda av planer, utopier och drömmar. Så skall det vara och jag måste låta det vara så.

Nästa gång skall jag ha ordning, jag lovar. Jag skall börja om och inga detaljer skall lämnas åt sitt öde. Jag skall se, jag skall ha en helhetsöversikt och en förståelse för alla samband. Ja, jag skall stiga ur mitt eget kaos och se neråt, se hur allting ligger i ett mönster, jag skall finna förståelsen som fattats mig.

Jo. Man kan drömma. Om det känns bra så är det bra. Ja, jag vet att det är en idé som inte moraliskt går att tillämpa på exempelvis massmördare som finner njutning i att plåga och döda. Men jag är ingen massmördare och psykopat så varför skall jag dra det till sin spets?

Och jag behöver inte leva enligt en mall som kan passa alla jordens varelser, det är en omöjlighet och jag behöver lära mig att leva mitt eget liv.

Människor är inte rationella. Det går inte att rationalisera sitt liv, bygga fram det i förväg och hålla sig strikt till livsregler som haltar.

Men i tillvaron kan man skapa ordning. Jag föreställer mig alla lådor jag skall införskaffa för olika områden, jag har hittat en antecknignsbok med olikfärgade blad som jag planerar att sätta i bruk snarast. Jag kan ha system och strukturer, jag kan ha vanor och mönster, ordning och reda. Så länge det känns bra.

Men jag kan inte ruta in mina tankar. Det blir inget skinande klart resultat, det blir bara kaos när känslor och tankar försöker pressa sig fram mellan byggnadställningar och slarvigt ihopsnickrade väggar och kräva sin rättmätiga plats som jag i min enfald försöker förvägra dem. 

Jag har fått ett utlåtande från psykologen som jag skall läsa igenom och komma med synpunkter på. Jag stryker under en del "missuppfattningar" eller "överdrifter" såsom att jag skulle ha haft kryp i kroppen som liten (detta uppkom ju först ordentligt i högstadieåldern och innan dess var jag snarare extremt stillsam) eller att jag sällan ägnat mig åt låtsaslekar (jag kan tydligt minnas hur stenar, träflisor och andra delar av naturen övertygande föreställde mat i vissa lekar).

Mitt favoritstycke är Beteende i testsituationen, där jag får ta del av de oerhört värdefulla synpunkterna om mig som person, och mitt beteende, ur en annan människas ögon. Det är en avsevärd skillnad på hur en vän säger att jag är "snäll och trevlig", och hur en psykolog skriver på papper att jag är "beghaglig, uppriktig och tillmötesgående". För mig är det en otrolig upplevelse att äntligen få veta vad någon annan tänker om mig. Jag kan ha fel, men jag tror att det antingen måste vara så att jag har betydligt svårare än andra att sätta fingret på vem jag är och hur jag uppfattas, eller att den informationen är viktigare för mig än för andra. Kanske både och. Jag kan inte tänka mig att majoriteten av människorna runt omkring mig har en lika svag självuppfattning som jag utan att det märks eller ställer till besvär för dem och omgivningen.

Jag önskar så att jag slapp skämmas över att jag tänker på mig själv. Att jag inte tvingades jämföra mig med rediga människor som arbetar hårt och gör rätt för sig, istället för att sitta hemma och älta, ömka och navelskåda.

Jag försöker förklara för mig själv, för det hårda och för andra människor att det är nödvändigt för mig att tänka, att vi fungerar olika och jag är som just jag är utan att det nödvändigtvis är fel och bör ändras. Men hårda rappa fraser glider som vanligt mycket lättare fram i nervbanorna än mjuka, nyanserade tankegångar. Jag är en stelbent balettdansör. 

Det är så mycket i klassificerandet av det normala som jag fortfarande inte förstår. Känna av andras avsikter? Inte kan ni på allvar mena att de flesta människor genom en enda blick kan klura ut vad folk runt omkring dem har i tankarna? 

Å andra sidan hörde jag på radion häromdagen en fundering om intution; att gå in i ett rum och känna att något är fel. Jag tror aldrig att jag har gått in i ett rum och känt att något är fel. Skulle det vara något allmängiltigt då, att känna på sig saker? 

Att jag får gissa där andra kan ana, låter förvisso logiskt. Jag blir galen på mina gissningslekar. Ingenting har en fast struktur, min världsbild bygger på godtyckliga teorier som jag måste hålla uppe för att ha någonting som helst att utgå ifrån. Jag anar att saker och ting faller sig mer självklart för folk i allmänhet, att det borde vara något udda att försöka balansera allting på huvudet istället för att bara låta det ligga.

För övrigt. Jag skulle vilja känna mig bra. Riktigt bra. Jag närmar mig det ibland. Jag vill inte vara halvdan. Ni vet, alla vill vara bäst på nåt. Det gäller för mig med. Jag har inget tålamod dock, att bli bra på något. Och inga fallenheter eller savantiska begåvningar, inte som visat sig än iallafall. Jag önskar så.Och i nästa liv vill jag ha struktur, en plan, tålamod, en god kunskap om människans anatomi och fysiologi, och såklart, en självkänsla som bara finns där.