Jag kanske har näringsbrist.

Hälsa och psyke är min religion. Guds straff för att inte få i sig tillräckligt med järn och omega 3 är trötthet och apati.

Hela dagen känns tråkig. Jag har pratat med farmor, träffat M, dammsugit alla rum. Läst lite; knappt orkat hålla boken uppe. Har inte orkat ta itu. Orka, orka, det är en definitionsfråga: jag kan såklart anstränga mig och faktiskt få det gjort, jag ligger inte på dödsbädden. Men jag känner mig något slöare än vanligt. Uttråkad också. Ingenting stimulerar mig, inte vara ute, inte läsa bok, inte umgås, inte sitta vid internet. Allt är ungefär lika tråkigt. Fast imorgon är mamma hemma, då kan jag träffa henne och det är roligt. Mamma har fungerat som hjälpreda, personlig coach, psykolog etc hela livet. Stackars människa. Men hon får skylla sig själv eftersom hon självmant tagit på sig uppgiften, och för det mesta verkar hon nöjd med det. Det är bara när jag inte anstränger mig för att svara trevligt och glatt i telefonen - som jag ju gör med andra för att jag måste för att de inte känner mig lika väl och när de frågar svarar man alltid "jag mår bra" oavsett vad - som hon säger ifrån. Och när jag är för hopplöst negativ. Och när jag var mindre och städade på världens omständigaste sätt eller tappade bort allting överallt eller alltid var färdig sist eller inte lyssnade i skolan och aldrig hade koll på läxor och lappar eller när jag inte kammade mig eller använde besticken rätt eller visade någon uppskattning för allt arbete hon lade ner.

Nu kommer hon ibland och skäms och är retroförstående för mina "svårigheter" som hon säger och ofta nämner hon sina utbrott och hur hon någon gång jämförde mig med andras barn på ett negativt sätt och det borde hon inte ha gjort men herregud. Tänker jag. Hon är väl inte mer än människa. Jag gillar ju hennes uppenbara brister. Och att hon lärt mig att alltid försöka prata om sina känslor och att tala ut och säga förlåt efter ett bråk. Jag vet inte hur mycket av det som gick in, men jag har en känsla av att jag vore usel om det inte vore för de pedagogiska lektionerna om att inte hålla allt inom sig för att det är värre än att låta det komma ut.

Jag funderar ofta på hur lik jag är min mamma. Och hur jag aldrig precis gjort något tonårsuppror, aldrig precis brutit mig ut, aldrig precis medvetet provocerat eller skapat diskussion. Och hur jag kanske borde det, nu om inte annat. Göra mig till en egen person. Och sen åka jo-jo tillbaka och upptäcka i medelåldern att jag är en kopia av min mor och gör om hennes misstag. Jag är kanske lite för smart för det förresten (jag inbillar mig gärna att jag är lite smartare än andra; och fan vet om det inte är morsan som tutat i mig det också!).

Min mamma är udda, min mamma skiljer sig från andras mammor. Hon är en ung tant med flygigt silverbrunt hår och röda kinder, och hon kisade alltid på foton när jag var liten för att hon hade solen i ögonen. Hon är pedagogisk och lite bohemisk, självständig fast svag. Jag tycker att hon har känslorna utanpå huden, men det är nog bara inför mig. Hon är kulturtant i yllekläder, hon bryr sig om vad andra tycker men har ändå en förmåga att se igenom det ibland. Hon har alltid ett överfyllt kylskåp, överfyllt köksskåp, överfyllt källarutrymme, hundra exemplar av allting, och hon lever ensam. Hon är min vän som är min mamma och min följeslagare i livet, i mitt förflutna.

Jag vänder mig emot hennes önskan att passa in, oron att inte göra det. Jag vänder mig emot hennes ytliga bedömningar av vissa sorters människor. Jag förstår så väl med hennes bakgrund varför hon gör det, varför hon inte blir fri från det. Jag vill bli fri från det. Kanske är jag redan fri. Jag måste bara hitta styrkan också, att vara både stark och fri. Att kunna kritisera utan att döma, att våga säga sin mening efter att ha tänkt färdigt, och tro på att man ur sitt eget perspektiv kan ha rätt, och framförallt rätt att tycka.

Jag är inte mer skadad av min uppväxt än andra. Jag var glad att jag hade min mamma, och inte en mamma som fick ont i huvudet och spred dåligt samvete omkring sig så fort nån välte ut ett saftglas vid matbordet. Sådana mammor finns, och det är inte några onda mammor, men det känns som att det skulle vara obehagligt att vara rädd för sina föräldrars irritation hela tiden.

Jag har alltid vetat att min mamma ställer upp för mig. Eller, att hon är övertygad om min oskyldighet och begåvning. Hon har aldrig krävt, aldrig pressat eller skällt, hon har haft tiden - eftersom jag är enda barnet och hon jobbar hemma - att sitta ner med mig och försöka förstå mig.

Jaha. Jag skulle kunna skriva en bok om det här, men meningen var bara att jag skulle fördriva tiden med nåt som inte kändes helt meningslöst. Nu är tiden fördriven. Imorgon kanske jag träffar mamma och kanske får hon läsa det här och jag hoppas att hon inte blir rörd för sånt tycker jag är så jobbigt. Fast hellre det än att hon ogillar det, om hon nu skulle göra det av någon anledning. Det kanske är dumt att skriva det här på internet. Men jag har ju ingen koll på vad man får avslöja och vad man borde hålla inom sig. Jag skriver det jag vill skriva och det är väl tänkt att jag en dag skall skriva så att hela landet läser, eller iallafall de som fått för sig att köpa min bok. Någon gång i framtiden. Det är för övrigt mammas förtjänst att jag skriver - om inte genom uppväxten så genom generna.

Jag har drömt om svininfluensan IGEN. Undergångsdrömmar.

Sjukdomen hade spridit sig mer än väntat och många dog, både unga och gamla. Jag grät ut hos pappa och tyckte att det var orättvist att just jag skulle födas i en tid då alla människor runt omkring mig riskerade att insjukna och dö. Ja, man vet ju inte säkert vem som klarar sig, kanske halva mänskligheten skulle försvinna, minst. Det fanns inget botemedel. Mamma och pappa kanske skulle dö, jag och Patrik också. Jag var för ung för att dö, och för ung för att förlora min familj. Livet är orättvist.

Pappa skrattade lite och sa att ja, så är det. Bara. Nu hade det råkat bli just vi som fick leva i pestens tid. Inget att göra åt liksom, man får gilla läget.

Sen flippade drömmen förstås ut och jag gömde mig i ett växthus på tredje våningen i ett gammeldags sjukhus, där bara vissa människor fick vara; de rika som hade råd att låsa in sig och skydda sig från den smittade pöbeln. Ett växthus alltså, med tomater, som eventuellt kunde verka preventivt mot sjukdom. Jag åt tomater.

Detta drömde jag häromnatten, och sen dess går jag runt och hoppas att det där jävla vaccinerandet skall bli aktuellt nån gång innan det är för sent och mina värsta mardrömmar besannas och jorden går under. 

Lilla bäcken rinner mot älven rinner.

Mamma älskar Allan Edwall och när jag lyssnar på Lilla Bäcken för första gången känns det väldigt speciellt, en sån där typisk blandkänsla av vemod och lycka och lite förvåning. Det blir klart i huvudet. Färgerna bleknar, det svartvita är så gott som borta, det enda som finns kvar är sand. Jag lyssnar inte ens på texten, jag bara känner sanden som är sval men inte kall.

Jag skall träffa mamma om en knapp halvtimme, och fika. Det känns bra, det känns mycket bra nu. Det är som att jag har glömt något jag egentligen inte bryr mig om, något jag inte har behov av att tänka på, lite meditativt nästan.

Jag kör låten på repeat.

Handdukarna luktar alltid konstigt. De luktar fränt och tungt, och när man har torkat sig på dem luktar man likadant om händerna. Ändå kan jag inte låta bli att lukta på mina händer. Jag luktar för övrigt jämt på mina händer, det är någonting visst med sådana där lukter som man egentligen inte tycker om. De är så kompromisslöst skarpa och egentligen är det väl snarare en subjektiv åsikt än en sanning, huruvida en doft är behaglig eller motbjudande.

Ibland kan man inte bestämma sig om någonting luktar gott eller illa. Och så betingar man; doften påminner om något man varit med om, en viss situation. 

Nu skall jag tvätta. Sköljmedlet luktar "aloe vea" - jag har aldrig sniffat på en aloe vera så jag vet itne hur det luktar, men jag tvivlar på att den gröna vätskan har särskilt mycket växt i sig.

Jag slänger ner handdukarna i tvättkorgen. Försöker utrota doften som alltid kommert tillbaka ändå, efter några dagar.

Jag drömde att jag hade fått mejl om att mamma var död. Eftersom det var en dröm så reagerade jag sådär långsamt och blev inte ledsen eller nåt utan bara "öh, va? nääh... eller...?". Jag sa till Patrik att om det är sant, så dör jag. Det var säkerligen en riktig reaktion men i drömmens fördröjning konstaterade jag bara faktum utan att kunna ta in det och frambringa några känslor.

Sen vaknade jag lätt och insåg omedelbart att det var en dröm.

Jag tycker om att drömma hemska saker och sedan vakna. Det är alltid en sådan lättnad att vakna och inse att det här inte hänt, inte än iallafall. Ännu är jag trygg. Man ligger där bland de fluffiga täckena och ingen är död, alla man tycker om lever - så vitt man vet - och man själv också. Ännu en dag utan att världen har gått under. 

Det är utmärkt väder för att jogga. Jag sitter fast med bilderna, kladdar lite förstrött med penseln på gamla bilder men vet just inte vad jag skall teckna på den helt nya bilden. Jag väger i tankarna de olika synsätten mot varandra; på ena sidan det där om att man inte kan smita och skjuta upp, att man måste ha tålamod och anstränga sig tills det går. På andra sidan teorin om att jag kan bli sittande hela dagen, att det måste vara vettigare att göra något annat om det helt enkelt inte vill släppa till nu, och att det säkert går lättare en annan dag när jag inte låser mig.

Efter att ha legat tre minuter på spikmattan (och såklart inte kunnat ligga still) blir det jogging. Det är sol, vilket gör att man inte behöver frysa; vind, vilket ger svalka, och dessutom motvind vilket är en ursäkt att stanna upp och ta paus ganska ofta.

Jag kommer inte speciellt långt utan ger vika för min lust att sätta mig under ett träd och fundera över om det finns någon gräns mellan spelet och mänskligheten, eller om vi alla är cyniska spelpjäser på ett bräde som skapar vinnare och förlorare. Bestämmer mig för att man visst kan dra sig ur om man vill, att det finns kärlek och respekt bortanför de snäva reglerna. Det finns mänsklighet i världen, ganska mycket till och med. Man är bara elak mot det som är främmande och som skrämmer, slår jag fast, medveten om att det kan vara en något förhastad slutsats.

Sen är jag hemma och läser ut min recensionsbok, sittande under ett träd i parken, och jag hoppas att jag inte råkat sätta mig i hundbajs. Någon gång efter halv två värmer jag tortillas från igår; de är i en miniatyrstorlek som verkar oerhört onödigt och opraktiskt och som jag aldrig kommer att köpa igen. Jag läser Passionsspelet av Jonas Gardell.

Jag har en klädhög att ta itu med. Och en c-uppsats och en recension och en sängbäddning och så bilderna. 

Jag glömde fila fötterna efter duschen, men jag har tagit mig de minuter som krävs för att klippa naglarna.

Vad tråkigt att jag inte kom på något bra avslut, jag har ändå försökt. Äh. Jag har jobb att göra.

Idag skall jag lämna igen en helt duglig och ganska fin regnjacka med tillhörande regnbyxor, för att istället tillskansa mig ett regnställ för nästan tusenlappen bara för att det sistnämnda råkar vara brunt och vrålsnyggt.

Jag bryr mig om att de ytterkläder jag skall skydda mina innerkläder med, när regnet öser ner så att man inte ser någonting och inte en kotte vågar sig ut, skall vara snygga.

Ja, varför inte.

Åh nej, nu skäms jag inför den stackars regnjackan som jag dissar. Fan, genom att spotta på den har jag etablerat en relation oss emellan; den är övergiven och ratad, och jag är ett offer för mina medkänslor.

Det blev plötsligt ännu svårare. Vilken hemsk människa jag är som bryr mig så mycket om att vara snygg när jag speglar mig, medan den stackars lilla jackan med tillhörande byxor ligger där i sin påse, inte ett ont anande om vad som väntar. Att jag skall lämna den. Jag har tagit den till mitt hjärta, och nu kastar jag bort den. 

Ja, tyg brukar ju ha känslor, ihopsydda prasseltygstycken tänker säkert väldigt mycket på huvurida de blir köpta eller inte. Regnställ har säkert ett eget liv på natten när jag sover, säkert springer de omkring inne i sportaffärens lokaler, dansar och skojar med varandra.

Nej, men känslan finns, i mig. Känslan är min. Det är ett föremål det rör sig om, inte en kotte i denna värld bryr sig om huruvida jag vill ha en grön eller brun jacka på mig när det regnar. Men känslan lurar förnuftet; det handlar å andra sidan om att välja bort, att överge, att sätta sin fåfänga i första rummet. Kanske är det träffande. Kanske är det en inlärd funktion, eller medfödd. 

Herregud. Idag är jag verkligen utflippad.

Skönhet kommer inifrån.

Det finns någon annan slags ytlighet, som inte är den klassiska som berör själva ytan; kroppen, ansiktet. En ytlighet som handlar om charm, den där personen som alla ser upp till och älskar, då är det inte lika viktigt hur personen ser ut. Man kan vara snygg och skittråkig. Eller halvdan men oerhört intressant och tilldragande. 

Också nåt slags yta; för då rör det ju sig inte om en person vi kanske känner väl och vars brister vi accepterar och älskar. Utan snarare idoldyrkan. Är det så ytligt då? Kanske.

En ikon. En marmorstaty, en ängel i en mytomspunnen tavla. 

Å andra sidan kanske vi behöver fantisera, drömma. Återvända, eller sträva efter idealvärlden. Det ouppnåeliga.

Men här är vi. De enkla människorna, de vanliga dödliga. Vi som är vackra då vi är älskade, kanske ljuvliga i morgonljuset, mot kudden. Eller bara lite gulligt, oskyldigt småfula när vi är nyvakna.

Vari ligger vår skönhet? Den kommer inifrån, jag är säker på det. 

Det är svårt att älska sig själv. Det är svårt att sträcka på ryggen och själv bli en elit, en gudomlig skapelse. Jag anar känslan av att vara lätt och inte tung, att vara klar i huvudet, och inte kaotiskt rörig. Jag har anat känslan. Men jag behärskar den inte.

Det är förbannat svårt. För vissa tycks det vara medfött, andra får slita hårt med att försöka komma på något positivt hos sig själv. Steget från att kunna rabbla tre saker man gillar med sig själv - till att helt öppet inför alla som kan höra våga berätta att man är bra, värdefull och att man kan någonting. Det kan ta ett helt liv för vissa. Andra kan framhäva sina goda sidor utan att ens tänka på det, det faller sig naturligt bara att sträcka på sig och njuta. Livet är orättvist, även under ytan.

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Idag skriver jag konstiga saker.