Jag vill drista mig till att säga något så djärvt som att folk är dumma i huvudet när det gäller mode. Lämmeltåg är ordet. Skulle det bli inne att bära blöja skulle folk antagligen börja tycka att det är skitcoolt och snyggt och så är det med det bara. Tills det är ute igen och HUR KUNDE VI HA DET DÄR PÅ OSS?? tills det har gått ett antal år och idiottrenden kommer tillbaka. Så funkar det.

Senaste tillskottet i katastrofmodet har jag precis googlat fram namnet på. De kallas Shuttershades och är tydligen en gammal åttiotalspryl, ja, ni har bergis sett dem, de är gjorda av plast och är inte ett par solglasögon. Nej, det är inte några solglasögon för de saknar glas och skyddar inte mot sol. Däremot skymmer de sikten och ser ut som skit.

Men trendigt är det, så en drös med idioter har i sommar kommit på att det är sååå snyggt att ha plastränder i ansiktet. Indeed.

Jag har mina gamla vanliga köpta på myrorna med lila kant, och hoppas att alla plastfjantar ser så dåligt att de går in i varandra, eller ännu hellre, liksom ett lämmeltåg, ramlar ner för ett stup. Hähähä.

Nej, nu var jag elak.  

Imorgon skulle jag till neuropsykologen igen. Idag känner jag mig mer asperger än någonsin men jag anser ändå att diagnosen inte stämmer på mig och jag förtjänar den icke. Men får jag så tar jag den för jag vill kunna plugga i framtiden. Det är väl fult, kanske, att utnyttja systemet så att jag kan fortsätta lata mig som jag alltid gjort?

Med din begåvning är det något fel om du inte klarar av skolan bättre, påstår psykologen. Men nej, jag har aldrig varit mer övertygad. Jag är ju lat. Det finns faktiskt någonting som heter så. Världen är full av lata människor som inte tar ansvar, på andras bekostnad. 

Och jag är på väg att förvandlas till liberalfascist. Vad roligt för mig. Då gör jag nog bäst i att utrota mig, om det fortsätter i den här riktningen. Jag visste inte att det var så farligt att vara bitter. Men visst hade jag sen länge anat att  självförakt går ut över andra.

En dröm:

På en förfest i en lägenhet, inklämd i en soffa mellan ett gäng könlösa och förföriska ungdomar med färggranna kläder, pärlhalsband och blommor i håret, finner jag mig i knaggligt samspråk med en "student from india" som är så dålig på engelska att jag generat får be henne upprepa sig gång på gång. Jag hör inte hälften av vad hon säger, och ännu mindre vet jag varför hon så gärna vill samtala med mig, men jag nickar och ställer artiga frågor med ryggen vänd mot de vackra pojkarna och flickorna som faktiskt visade mig lite intresse när de satte sig bredvid mig.