Jag kanske har näringsbrist.

Hälsa och psyke är min religion. Guds straff för att inte få i sig tillräckligt med järn och omega 3 är trötthet och apati.

Hela dagen känns tråkig. Jag har pratat med farmor, träffat M, dammsugit alla rum. Läst lite; knappt orkat hålla boken uppe. Har inte orkat ta itu. Orka, orka, det är en definitionsfråga: jag kan såklart anstränga mig och faktiskt få det gjort, jag ligger inte på dödsbädden. Men jag känner mig något slöare än vanligt. Uttråkad också. Ingenting stimulerar mig, inte vara ute, inte läsa bok, inte umgås, inte sitta vid internet. Allt är ungefär lika tråkigt. Fast imorgon är mamma hemma, då kan jag träffa henne och det är roligt. Mamma har fungerat som hjälpreda, personlig coach, psykolog etc hela livet. Stackars människa. Men hon får skylla sig själv eftersom hon självmant tagit på sig uppgiften, och för det mesta verkar hon nöjd med det. Det är bara när jag inte anstränger mig för att svara trevligt och glatt i telefonen - som jag ju gör med andra för att jag måste för att de inte känner mig lika väl och när de frågar svarar man alltid "jag mår bra" oavsett vad - som hon säger ifrån. Och när jag är för hopplöst negativ. Och när jag var mindre och städade på världens omständigaste sätt eller tappade bort allting överallt eller alltid var färdig sist eller inte lyssnade i skolan och aldrig hade koll på läxor och lappar eller när jag inte kammade mig eller använde besticken rätt eller visade någon uppskattning för allt arbete hon lade ner.

Nu kommer hon ibland och skäms och är retroförstående för mina "svårigheter" som hon säger och ofta nämner hon sina utbrott och hur hon någon gång jämförde mig med andras barn på ett negativt sätt och det borde hon inte ha gjort men herregud. Tänker jag. Hon är väl inte mer än människa. Jag gillar ju hennes uppenbara brister. Och att hon lärt mig att alltid försöka prata om sina känslor och att tala ut och säga förlåt efter ett bråk. Jag vet inte hur mycket av det som gick in, men jag har en känsla av att jag vore usel om det inte vore för de pedagogiska lektionerna om att inte hålla allt inom sig för att det är värre än att låta det komma ut.

Jag funderar ofta på hur lik jag är min mamma. Och hur jag aldrig precis gjort något tonårsuppror, aldrig precis brutit mig ut, aldrig precis medvetet provocerat eller skapat diskussion. Och hur jag kanske borde det, nu om inte annat. Göra mig till en egen person. Och sen åka jo-jo tillbaka och upptäcka i medelåldern att jag är en kopia av min mor och gör om hennes misstag. Jag är kanske lite för smart för det förresten (jag inbillar mig gärna att jag är lite smartare än andra; och fan vet om det inte är morsan som tutat i mig det också!).

Min mamma är udda, min mamma skiljer sig från andras mammor. Hon är en ung tant med flygigt silverbrunt hår och röda kinder, och hon kisade alltid på foton när jag var liten för att hon hade solen i ögonen. Hon är pedagogisk och lite bohemisk, självständig fast svag. Jag tycker att hon har känslorna utanpå huden, men det är nog bara inför mig. Hon är kulturtant i yllekläder, hon bryr sig om vad andra tycker men har ändå en förmåga att se igenom det ibland. Hon har alltid ett överfyllt kylskåp, överfyllt köksskåp, överfyllt källarutrymme, hundra exemplar av allting, och hon lever ensam. Hon är min vän som är min mamma och min följeslagare i livet, i mitt förflutna.

Jag vänder mig emot hennes önskan att passa in, oron att inte göra det. Jag vänder mig emot hennes ytliga bedömningar av vissa sorters människor. Jag förstår så väl med hennes bakgrund varför hon gör det, varför hon inte blir fri från det. Jag vill bli fri från det. Kanske är jag redan fri. Jag måste bara hitta styrkan också, att vara både stark och fri. Att kunna kritisera utan att döma, att våga säga sin mening efter att ha tänkt färdigt, och tro på att man ur sitt eget perspektiv kan ha rätt, och framförallt rätt att tycka.

Jag är inte mer skadad av min uppväxt än andra. Jag var glad att jag hade min mamma, och inte en mamma som fick ont i huvudet och spred dåligt samvete omkring sig så fort nån välte ut ett saftglas vid matbordet. Sådana mammor finns, och det är inte några onda mammor, men det känns som att det skulle vara obehagligt att vara rädd för sina föräldrars irritation hela tiden.

Jag har alltid vetat att min mamma ställer upp för mig. Eller, att hon är övertygad om min oskyldighet och begåvning. Hon har aldrig krävt, aldrig pressat eller skällt, hon har haft tiden - eftersom jag är enda barnet och hon jobbar hemma - att sitta ner med mig och försöka förstå mig.

Jaha. Jag skulle kunna skriva en bok om det här, men meningen var bara att jag skulle fördriva tiden med nåt som inte kändes helt meningslöst. Nu är tiden fördriven. Imorgon kanske jag träffar mamma och kanske får hon läsa det här och jag hoppas att hon inte blir rörd för sånt tycker jag är så jobbigt. Fast hellre det än att hon ogillar det, om hon nu skulle göra det av någon anledning. Det kanske är dumt att skriva det här på internet. Men jag har ju ingen koll på vad man får avslöja och vad man borde hålla inom sig. Jag skriver det jag vill skriva och det är väl tänkt att jag en dag skall skriva så att hela landet läser, eller iallafall de som fått för sig att köpa min bok. Någon gång i framtiden. Det är för övrigt mammas förtjänst att jag skriver - om inte genom uppväxten så genom generna.