Jag har drömt om svininfluensan IGEN. Undergångsdrömmar.

Sjukdomen hade spridit sig mer än väntat och många dog, både unga och gamla. Jag grät ut hos pappa och tyckte att det var orättvist att just jag skulle födas i en tid då alla människor runt omkring mig riskerade att insjukna och dö. Ja, man vet ju inte säkert vem som klarar sig, kanske halva mänskligheten skulle försvinna, minst. Det fanns inget botemedel. Mamma och pappa kanske skulle dö, jag och Patrik också. Jag var för ung för att dö, och för ung för att förlora min familj. Livet är orättvist.

Pappa skrattade lite och sa att ja, så är det. Bara. Nu hade det råkat bli just vi som fick leva i pestens tid. Inget att göra åt liksom, man får gilla läget.

Sen flippade drömmen förstås ut och jag gömde mig i ett växthus på tredje våningen i ett gammeldags sjukhus, där bara vissa människor fick vara; de rika som hade råd att låsa in sig och skydda sig från den smittade pöbeln. Ett växthus alltså, med tomater, som eventuellt kunde verka preventivt mot sjukdom. Jag åt tomater.

Detta drömde jag häromnatten, och sen dess går jag runt och hoppas att det där jävla vaccinerandet skall bli aktuellt nån gång innan det är för sent och mina värsta mardrömmar besannas och jorden går under.