Har fått tre svar på mejlen - toppen toppen toppen det kan inte bli bättre. Ingen var arg. Allt var i sin ordning och nu ska jag posta underskrivet överenskommelsepapper till tidningen och leta reda på min far om jag kan.

Idag har jag alltså snart gjort allt som stod på listan - diska städa mejla gruppen mejla Karin luncha (det är nästan en bedrift).

Puh.

Idag känns bättre än igår.
Imorgon är det Fredag.

Jag befinner mig alltså i en situation där jag faktiskt står öga mot öga med mig själv och måste - på ett plan iallafall - bestämma vad jag vill nu.

Och det finns inga självklara svar. Inga som helst självklara svar. Inte ett enda. Jag känner mig relativt tom, väntande. Men nu står jag väl vid nåt slags vägskäl och vore en fegis om jag fortsatte med mitt eviga väntande. Det känns lite som att en ballong har exploderat någonstans i mitt huvud, eller som att jag är på väg att minnas något jag glömt något som ligger dolt.

Nej, det finns inga självklara vägar här nu. Ströjobb växer inte heller på träd, så lätt kommer man inte undan.

Det krävs lite mod och lite självrannsakan och mindre gyttja i huvudet.

Om man funderar för länge på nästa steg kan man få tillbringa livet ståendes på ett ben, var det någon som sa. Det finns väl hundra sådana där talessätt som handlar om att våga kasta sig ut.

Mitt motto i livet handlar mer om att alla är olika och ett litet omärkbart steg för någon kan vara ett enormt kliv för någon annan. Sånt måste man ta hänsyn till. Mamma har lärt mig det. Jo, det är sant.

Hur som helst kan jag inte kasta mig ut när jag inte vet vart jag vill kasta mig alls.

Jag tänker. Och försöker fylla min tillvaro med små små meningsfulla saker, och fylla mitt sinne med verklighet. Jag är på väg åt rätt håll, tror jag. Fast jag utåt sett nästan står still.

Det har varit en mycket dryg dag. Jag känner en stor tilltro till framtiden; nu jävlar skall det hända något, annars är risken för depression överhängande.

Nej, jag sa inte att risken för depression är överhängande, läs meningen igen.

Jag besökte min gymnasieskola - den ligger femhundra meter ifrån vårt hus - för att leta reda på pappa (han är lärare) och ge honom det tråkiga beskedet. Jag vill inte ta det på telefon, jag vill inte.

Med en svag känsla av att han inte var där, satt jag utanför lektionssalen han enligt schemat skulle befinna sig i, och väntade. Flera timmar skulle lektionen pågå så jag hade inga reella planer på att vänta ut honom. Jag ville bara stanna i skolbyggnaden en stund - detta var i naturkunskapsdelen och där kan man ju alltid hitta något intressant att läsa. Jag läste sant och falskt om biobränslen. Jag läste skolans egen tidning Popcorn och tänkte att nu har den selektiva perceptionen slutligen börjat göra mig lite paranoid. För självklart dyker vissa ämnen upp överallt.

Sedan dök min spralliga gamla nk-lärare upp och ville visa mig en katalog över elbilar som till hans stora förtret inte fanns på svensk marknad ännu. Han bläddrade och pekade och skuttade sedan in på sitt kontor igen.

Jag satt kvar en stund. Gick runt i lokalerna, tittade ut genom fönsterrutorna i ett tomt klassrum - det har snöat i flera timmar - läste om växthuseffekten på en väggaffisch, skrämde fiskarna i aquariumet.

Jag hade absolut inte tråkigt, tvärtom. Jag väntade på ingenting, befann mig i tysta folktomma rum med mycket att läsa och absolut ingenting att göra. Ett skönt litet vacuum.

Sen gick jag hem.

Imorgon är det torsdag.

Nu verkar det, enligt ett schema på internet, som att min kurs hade lektioner igår. Konstigt konstigt, och står inte med i mina utskrivna scheman. Detta känns pinsamt, jag känner mig redan som en slarvig och lat person (måste dock tillägga att jag är mycket duktig, enligt mig själv, på att inte anklaga eller döma mig själv för någonting. Jag är så förbannat konstruktivt tänkande så jag kunde bli den nya Mia Törnblom).

Tur att jag var på väg att hoppa av.

Nu har jag mejlat läraren (sitter och grimaserar tillgjort av skam, fast ingen ser mig) och kvar är att mejla gruppen och dumpa dem i skiten. Jag känner mig elak.
Det är redan onsdag, jag borde ha avklarat det här i måndags. Vad gjorde jag i måndags? Ingenting.

Nu kommer också kraven från alla håll; går man inte i skolan och masar måste man faktiskt sätta igång med nåt på riktigt. Men jag menar alla har ju rätt i det, jag är bara orolig att det låser sig.

Jag är ju så kreativ, jag borde göra något kreativt. Jag blir lite rädd i sådana lägen. Om det låser sig... Kreativitet är en oberäknelig gåva.

Men jag känner mig lite mer rättfärdigad sen igår. Jag har vunnit - eller snubblat över - en liten, liten bit markyta i verkligheten.

Eva Dahlgrens En Plats På Jorden går på repeat. Jag överväger att söka till en folkhögskola i höst. Jag är bara rädd för vad jag ska välja - man ska inte vara rädd.

Inatt drömde jag att jag var i fjällen, det drömmer jag ofta ofta. Med släkten som vanligt. Långa drömmar, men jag minns mest när vi stod uppe på ett snöigt berg och såg bomberna falla. Det var krig någonstans längre bort. Plötsliga ljussken över trädtopparna.

Av någon anledning hade någon med sig fyrverkerier som vi vskulle smälla av. Är det inte väldigt olämpligt nu, tänkte jag men sa inget. Jag fotade med min kamera men den var traisg och krånglade, jag blev arg.

Sedan, när jag vaknade, låg jag en stund och tänkte på vad som skulle hända om man skjöt en raket nedåt, ner i jorden. Det hade förstås inte gått. Men, om man borrade ett långt långt hål... och skjöt ner raketen... Nej, den hade nog smält innan den nått in. Men... om man tillverkade den i osmältbart material... om jag tog reda på vilka ämnen som kretsar runt där inne och vilka ämnen de i sin tur reagerar explosivt på...

Långsökt.

Sen tänkte jag mig en mun mot en annan mun. Tänder som biter tag i den andra munnens läppar, sliter, rullar upp den som ett garnnystan, varv efter varv, tills det bara blir ett blodigt stort hål kvar. 

Sen gick jag upp. Nu har dagen börjat. Det är onsdag.

Jag ska vara duktig idag och imorgon och alla dagar. Nu blir det snart något bra, nu blir jag snart någon.

Igår var jag på stan och inhandlade dessa superfina snapreflexer; ett måste så här i vintermörkret!

Vad kan vara mer rätt än att lysa upp natten med dessa lätthanterliga och oumbärliga reflexer?

Finns i flera färger - jag köpte mina på apoteket - två för dryga sextiolappen. En för varje ben, eller arm om man så vill. Det är prisvärt!

Sen kan man förstås köra budgetvarianten och leta på andra ställen, men då får man ju också vara beredd på att det står ICA MAXI eller något annat smaklöst på dem och då försvinner ju lite av poängen (big no no). Jag själv föredrar märkesreflexer, det är bättre kvalitet och snyggare helt enkelt!

Köp dem du också, om du vill vara den självklara mittpunkten och ha en alldeles unik look i vinter!

Imorgon ska jag tala ut. Med en sån där som jag glömmer namnet på gång på gång. Och få det avklarat. Puh. Hålla alla tummar nu!

Jag tänker skaffa en hobby. Det är lösningen på världsproblemen; hade bara alla haft en hobby hade det inte funnits krig och tortyr och makthunger och plågsamma djurförsök och övergödning och skilsmässor.

Så länge man inte har något av ovanstående som hobby förstås - då är vi ju tillbaka på ruta ett.

Vad kan tänkas vara en vettig hobby för mig?

Jag har funderat på att börja klättra. Jag förstår inte meningen och målet med klätterväggar, men det verkar ganska stimulerande och lagom ansträngande.

Det är väl den hobby jag hittills grunnat på. Och så har jag övervägt medlemsskap i en kör också, men jag är inte allt för säker på att jag kan sjunga så att folk vill höra. Och jag uppfattar inte artiga små vinkar, jag fokuserar bättre på hån och antipati som inte existerar.

Jag har nog aldrig riktigt haft en hobby. Jag har varit "bra" på saker, bra på att rita, bra på att skriva, bra på att lyssna, snäll och lugn.

Nu är jag snart tjugoett. Det är aldrig försent att skaffa en hobby. Eller hur?

En gång på en pizzeria i bohuslän grät jag. Jag blir på ett muntert humör när jag tänker på det; för hela situationen är så absurd. Jag tror att detta har hänt, men jag kan förstås inte lova att det är riktigt sant, kanske drömde jag om det. Men minnet har en verklig och trovärdig känsla.

Om jag inte har helt fel befinner vi oss på Öckerö. Jag har aldrig sett något vackert på Öckerö: bara det gråa vädret, den gråa hamnen, de fula kvarter som ligger utskvätta bortanför samhället. Det hårda arbetet med båten innan det är dags att sjösätta henne.

Det är jag, min pappa, min tjocke lille farbror och någon eller några av mina kusiner, de händiga rejäla grabbarna. Vi sitter alltså på en pizzeria, och jag börjar gråta. Det här är några år sedan, men inte så många år att jag har anledning att brista i gråt helt plötsligt på offentlig plats.

Jag vet inte om det är något slags omvälvande beslutsångest som ruskar om mig där jag sitter med menyn i handen. Eller om det är kontrasten mellan dessa ordentliga och jordnära människor mot min osaliga, fåfänga stadssjäl, som fyller mig med skam och vånda. Eller om hormonerna i min till synes ändlösa pubertet spelar mig ett spratt.

Jag börjar lipa. Jag skrattar åt mig själv i förvåning, och jag gråter.

Sen kommer pizzorna och vi äter.