- Du är aldrig nöjd, vet du det? Du säger att du vill att det ska vara på ett sätt - ja, du ligger och ber om att få din önskan uppfylld - men sen, när det kommer, är du inte nöjd med det. Då klagar du igen.

- Jag är nöjd när jag är glad. När jag mår bra.

- Är du det då? För då måste du anstränga dig mer.

- Men det är inte så lätt!

- Det finns ingen anledning att använda den tonen. Jag försöker bara hjälpa dig. Du är inget barn. Du måste hjälpa till lite själv också.

- Kan dom inte bara...

- Använd inte de där dumma uttrycken. Det finns inga "dom".

- ...slå mig, eller förklara för mig...

- Du hade inte varit nöjd med det heller.

- Men då hade jag kunnat stå upp, slå tillbaka...

- Hade du det då?

- Nej. Jag är för klen. Jag vet inte vem jag ska tro på.

- Du ska tro på dig själv!

- Jag snackar bara skit. Skit skit skit. Varför kan det inte vara enkelt? Två vägar att välja på... En rätt och en fel.

- Det är inte så enkelt. Men det är inte så svårt heller. Varför letar du problem?

- Hur ska jag göra då? Jag är som jag är. Jag har försökt göra som du säger - träffa folk, hitta på saker... varför måste jag ändra på mig själv?

- Du ska inte ändra något! Men du måste komma ur de här tankarna förstår du väl... Du vill väl det?

- Det vet jag inte. Jag vill vara. Jag vill känna att jag gör något. Titta på mina händer, de bara ligger där, helt slappa. De gör aldrig något. Jag är rädd för att dö.

- Du ska inte dö än.

- Varför är jag sån här? Varför är det så svårt att bli frisk?

- Du är inte sjuk! Gör det inte svårare än det är. Vet du, jag tror att du vill lida lite...

- Så klart att jag vill! Jag vet ju inget annat. Det här är tryggt.

- Du ska ut ur den där tryggheten. Det har du lovat mig.

- Varför är det så svårt?

- För att du gör det svårt. Du ska inte tänka så mycket.

- Vad menar du att jag ska göra då? Åh, jag förstår ju inte! Vad menar dom?

- Säg inte "dom"! Det är bara ditt liv, det är du som bestämmer, ignen annan.

- Varför känner jag som jag känner, är det fel? Måste jag dö för att lämna plats åt en robot?

- Var inte så melodramatisk. Det är inte svart eller vitt.

- Jag ser inget annat. Jag ser bara svart eller vitt.

- Har vi inte övat på gråskalorna? Du måste ingenting! Det är bara du som bestämmer.

- Jaja... Jag önskar att någon annan kunde bestämma.

- Du är allt lite lat du.

- Är inte alla det då? Vill inte alla ha någon som säger åt dem hur de ska göra... en röd tråd, eller, ett halmstrå... Jag vill bara ha ett halmstrå att hålla fast vid.

- Jag försöker ge dig det men du vill inte ta emot. Det är ju det jag säger; du är aldrig nöjd. Får du hjälp slår du bakut.

- Det är ju för att ingen förstår. Ingen tar sig tid att lyssna. Dom bara ler och snackar en massa skit. Jag vill inte ha lögner.

- Vad vill du ha då?

- Ett svar.

- På vilken fråga?

- Vad jag ska göra. Vad dom menar att dom vill att jag ska göra.

- För tusende gången; sluta skylla på "dom". Det finns bara du här. Bara du. Varför skulle någon annan sitta och peka ut hur du ska leva ditt liv? Det kan bara du göra.

- Ingen bryr sig...

- Se där; du är ju aldrig nöjd! Herregud...

- Menar du att folk skulle acceptera mig hur jag än är? Skitsnack.

- Gråskalan! Du ska ju hitta en balans, att vara dig själv utan att isolera dig och tro att det är så fruktansvärt synd om just dig hela tiden.

- Jag kan inte! Jag har försökt!

- Du måste försöka igen.

- Varför är det inte så här för alla andra?

- Vad vet du om det?

- Ingen säger ju något. Folk hade väl sagt något.

- Vad säger du då?

- Äh, kom inte med det där igen. Det är bara skitsnack. Och vad hjälper det mig, om nu folk är så desperata under ytan som du påstår? Det är ju bara tragiskt isåfall.

- Du är aldrig nöjd...

- Nej, är det så jävla konstigt då? Man får ju bara skitalternativ.

- Såja... Du vill må bra, det märker jag väl.

- Jag vet inte det.

- Men det vet jag. Det är väl ingen som vill må dåligt. Du måste tro lite på dig själv.

- Prrttl! Vet du hur klyschigt det låter? Hade jag kunnat hade jag gjort det för längesen.

- Du kan! Du måste bara tro på det också.

- Blaha.

-Du är omöjlig.

- Jag säger ju det.

- Vad vill du? Berätta det för mig. Vad är ditt mål?

- Jag vet inte. Att byta ut mig mot någon annan, någon som är perfekt och alltid glad.

- Var inte dum! Du beter dig som en unge. Försök vara lite allvarlig.

- Jag vet inte. Det har jag aldrig gjort.

- Melodramatik... Du fastnar där hela tiden. Är det verkligen det du vill?

- En misslyckad poet.

- Ja, det kan man säga.

- Vad är meningen med mitt liv då? Om jag inte kan söka svar eller grubbla, vad är meningen?

- Hmf...

- Förstår du att jag inte kan tro på något? Det är bara lögner. Dom vill att jag ska må bra men dom har inget att erbjuda. Bara en plats i kön, där alla står och väntar på döden. I hamsterhjulet, i den här fjuttiga världen.

- Du gör det svårt för dig...

- Jag vill inte byta ut något frivilligt, jag håller om det som en dyrbar sten; varför måste dom ta det ifrån mig? Det enda jag har.

- Det enda du har! Det är inte sant.

- Vad har jag då?

- Möjligheter. Outnytjade möjligheter... Ett helt liv!

- Hur ska jag leva det då?

- Tillbaka på ruta ett...

- Jag fattar ingenting. Det har jag aldrig gjort.