En gång på en pizzeria i bohuslän grät jag. Jag blir på ett muntert humör när jag tänker på det; för hela situationen är så absurd. Jag tror att detta har hänt, men jag kan förstås inte lova att det är riktigt sant, kanske drömde jag om det. Men minnet har en verklig och trovärdig känsla.

Om jag inte har helt fel befinner vi oss på Öckerö. Jag har aldrig sett något vackert på Öckerö: bara det gråa vädret, den gråa hamnen, de fula kvarter som ligger utskvätta bortanför samhället. Det hårda arbetet med båten innan det är dags att sjösätta henne.

Det är jag, min pappa, min tjocke lille farbror och någon eller några av mina kusiner, de händiga rejäla grabbarna. Vi sitter alltså på en pizzeria, och jag börjar gråta. Det här är några år sedan, men inte så många år att jag har anledning att brista i gråt helt plötsligt på offentlig plats.

Jag vet inte om det är något slags omvälvande beslutsångest som ruskar om mig där jag sitter med menyn i handen. Eller om det är kontrasten mellan dessa ordentliga och jordnära människor mot min osaliga, fåfänga stadssjäl, som fyller mig med skam och vånda. Eller om hormonerna i min till synes ändlösa pubertet spelar mig ett spratt.

Jag börjar lipa. Jag skrattar åt mig själv i förvåning, och jag gråter.

Sen kommer pizzorna och vi äter.

Ibland tycker man att man var duktig, att man utvecklats och blivit bättre på att reagera på ett konstruktivt sätt i vissa situationer. Sedan inser man att man egentligen reagerar likadant, man har bara blivit bättre på att dölja det för sig själv.

Ibland när man läser en trevlig bok från kanske tidigt nittonhundratal - tänk vad de kunde skirva då va - får man plötsligt skrivet på näsan vilken obildad tidsera man lever i.

Karaktärerna i boken slänger sig; liksom vi idag hasplar ur oss "typ" och "ba" i var och varannnan mening; med uttryck och fraser på franska, eller latin, eller tyska.

Jag begriper ju inte! Vad är det för ett sätt att gäcka läsaren, att låta dessa redan krypiska fiktionära personligheter plötsligt tala ett språk som kanske var fint att kunna på deras tid, men som är rena grekiskan för de som lever nu. Ska inte en obildad kunna läsa klassisk litteratur nu heller?

Idag har jag ritat sex självporträtt. Om man kan kalla det så; det är sex bilder på ett A4, föreställande sex stycken jag som dansar. Tänker lägga upp bilden här såsmåning om när jag orkar.

Ett god råd:

Ät inte chokladhavrekakor till lunch. Din mage kommer garanterat att tråka dig resten av dagen för det.

Förresten ska man inte äta mer än man orkar;  så fort man känner att man börjar bli lite mätt ska man lägga av.

Men jag är ju underviktig, så jag vill ju helst ta varje chans att tvångsmata mig, som gässen i Kalla Fakta på tv idag. Usch. Ät inte gåslever, det är mitt andra råd. Nu har jag inga fler goda råd. Jag är ingen profet!

Dammet är min fiende.

Det tror att det kan sväva runt här i luften och lura mig, smyga sig på mig och kväva mig långsamt.

Men jag har min dammsugare. Nu jävlar.