Ämen lägg av nu!

Jag tänker skriva ett mycket argt och långt inlägg om detta senare då jag har tid och möjlighet; men när jag loggar in på hotmail vill jag inte mötas av "10-veckors-metoden" och bilder på normala tjejer som gått ner i vikt UTAN att det är till synes nödvändigt.

Fuck it! säger jag. Fan ta skiten. Överviktiga personer behöver banta. Normalformade personer behöver INTE banta, punkt slut kuk.

Det är så jävla tragiskt och äckligt så jag vill bara gå och gömma mig någonstans där jag kan ligga ostörd och vänta på att dö.

På tal om nya bloggen har jag feta problem med det där. Jag har tänkt uppgradera mig från bloggagratis till någon sida med en design och adress som man kan ta på allvar.

Problemet är inte vilken adress jag ska välja. Grova problem har jag med titel förvisso, men det är inget verkligt gissel, som en del annat.

Problemet med ett versalt P i början handlar lite om vad jag ska skriva. Eller om man ser det så: vad jag inte ska skriva.

Jag skulle inte kunna ha en blogg med bara recept eller mode tex, då skulle jag få skaffa flera olika adresser och det blir så bökigt.

Mina vänner som har bloggar, eller flera av dem iallafall, känner till min blogg. Sen finns det en fet klick med nära och kära som förskonats från denna gudsförgätna kräkhink till bredden fylld av mina inside-out-spyor.

Det är nog bäst så.

Men lite vill jag berätta för vänner att jag bloggar (nu snackar vi alltså nära vänner, inte klasskompisen från nian som jag träffade senast för ett år sen eller liknande). Som kusinen, när vi var ute på nätet på pappas dator igår och läste runt, och hon sa att jag borde ha en blogg. Kanske det, sa jag.

NU KOMMER BALANSGÅNGEN IGEN.

- Att våga skriva om saker utan att säga för mycket. Man måste hålla en del inom sig, men jag känner mig förljugen, döljer saker. Jag vill inte att det är så. Fasen alltså. Så här är det:

Man är den man är. Om jag bloggar skriver jag inte käckt och vardagligt. Eller ibland, men oftare av annat slag. Det är ingen vanlig blogg. Eller, så kan man inte säga, det finns så många sorter. Men ni vet.

Ska jag berätta för folk att jag har en blogg kan jag inte fortsätta producera skit. Då måste jag bli prydlig, välansad och trevlig. På sin höjd får man vara bekymrad över äkta saker ibland. På ett vettigt sätt - inget ältande, för allt smör i Småland.

Ingen får veta. Bara alla som redan vet - jag är inget bra på att vara hemlig.

Alternativet är att vara privat och inte avslöja för andra. Men det går gränser överallt; får man kommentera i andras bloggar så leder det tillslut till att jag avslöjar mig ändå för irl-vänner.

Och - gränserna igen - jag kan skriva om min vardag, jag får vara djup och intressant, men inte för mycket - inte så att folk tycker att jag är deppig.

Jag kanske borde bara ge upp istället. Lägga av med det här tramset och skaffa ett riktigt liv.

Vad säger ni?

Olle Ljungström alltså.

Vilken fantastisk musik han gör. Knappt det finns bättre. Fast många ungefär lika bra finns det, men ingen annan är självaste Olle Ljungström än just Olle Ljungström.

Jag ska ha en idoldyrkans-kategori i nästa blogg jag skaffar.