Jag kanske måste acceptera hur det är. Det är väl så.

Är man en igelkott så kan man inte flyga, det hjälper inte hur mycket man flaxar eller tjurar.

Det där är också en konstig balansgång men jag tror att jag förstår var gränserna går. Det är olika för alla olika situationer. En del ska man inte acceptera, en del ska man kämpa emot, men en del måste man leva med. Det är nog svårt för alla att veta när och hur, och sen finns det kanske inga rätt eller fel.

Iallafall. Jag vill så gärna att min nästa blogg, om jag nu skaffar en nästa blogg, ska vara uttalad för alla jag litar på och tycker om. Men jag vill inte spela efter de snäva reglerna jag tror finns för att det ska bli bra.

Jag kan inte skriva om min vardag och vara en sådär positiv, lagom grubblande och oftast glad människa. Som de andra jag känner som har bloggar men inte vet om min.

Jag kan inte sprida kärlek, livslust och få folk att sucka av välbehag. Jag är en igelkott.

Den som läser här får veta saker om mig som jag överhuvudtaget inte visar upp ute i verkligheten. Det är inte ett komplement till mitt sociala jag, det är en hel värld, ett mörkt stormande hav, som vräker ut sig här till allmän beskådan.

Det kan få folk att ifrågasätta sin bild av mig, vilken kanske kan vara bra, men också skrämmande. Jag vill inte få den där respekten jag är rädd för; ett tveksamt avståndstagande - inte av förakt eller olust, utan av chock och osäkerhet över hur man bemöter någon som just avslöjat en djup hemlighet om sig själv.

Kanske blir det inte så, jag brukar vara bra på att överdriva. Det är ju inte heller så att jag enbart skriver om djupa, tunga saker, om existensen, om psykisk ohälsa och om ensamhet och alienation.

Men mellan ironiska modeinlägg, allldagliga vardagsrapporter och småroliga funderingar över hur saker ligger till, dyker de ju upp - bekännelserna. De förvirrade, oroliga, obegripliga och bittra bekännelserna ur min förvirrade hjärna.

De som inte känns helt bekväma att låta min pappa ellermin fyra år äldre kusin ta del av.

Ja, jag vet - de ligger ute på internet för vem som helst att läsa, och vill jag inte att folk ska veta något om mig borde jag helt enkelt hålla snattran. Men det är inte så enkelt. Jag har hållit snattran i hela mitt liv. Trots att jag faktiskt alltid har haft någon att prata med har det ändå känts som om jag aldrig riktigt kunnat få ur mig allt, och jag släppt tankarna fria på internet i flera år; mer eller mindre medveten om att alla kan se. Jag är en psykologisk exhibitionist; det duger inte för mig att bara skriva dagbok. Jag vill bli lite sedd också, någonstans.

Nåväl. Om jag skaffar en ny blogg är mitt mål att jag ska kunna ge adressen till folk jag känner. Utan att skämmas. Varken över hur egotrippat det är att blåsa upp sig på nätet, hur min sida ser ut rent designmässigt, hur privat jag skriver, hur patetiskt det kan tyckas, vad jag kallar mig, hur ofta jag skriver, vilka åsikter jag framför och så vidare.

Det kanske är det här jag behöver. Att komma ut som en riktig människa för alla jag känner. Att berätta att jag är en tänkande och kännande person, med en identitet som är känslig och viktig för mig. Att sluta vara rädd för vad andra tycker.

Det vore mod. Det vore nog mycket nyttigt för mig. Jag har anat det länge, att nästa steg måste vara att stå upp för mig själv.

Nu tänker jag ta bort den där fjantiga omröstningen jag haft uppe på sidan ett tag. Anledningen till att jag ställer en så egotrippad fråga är att jag har så grymt dålig koll på vad folk tänker/tycker om mig. Jag skulle egentligen vilja fråga mycket personligare och djupare saker men det är jag för feg för (uttrycket "gå som katten kring het gröt" säger ganska mycket om den här bloggen). Nu gav väl inte den här omröstningen en sådär alldeles glasklar bild av min sociala identitet, men det var lite kul ändå att kolla vad folk röstade.

20% av de 15 st som har röstat, anser att jag framförallt är cool.

Första gången jag fick höra att jag var cool var av några Stockholmare som är vänner till min familj (öh, familj =mamma och jag, men det kändes fel att säga "mammas vänner"). De lärde mig flera nya uttryck som användes flitigt däruppe, men just åsikten att jag skulle vara cool gjorde mig rätt förvirrad.

Jag, som var så tyst, inåtvänd, snäll och foglig, på vilket sätt skulle jag vara cool? 

Sedan dess har jag faktiskt fått höra det en hel del, och satt det i samband med folks idé om att jag går min egen väg. Det är det som är coolt. Plus det att jag verkar rätt avspänd och inte gör mig till.

13.3% vardera ligger på alternativen Lugn och Förvirrad. Jag kan bara hålla med. Lite märkligt tycker jag det är att folk fortfarande tycker att jag verkar lugn och cool när de läser min blogg (skillnaden mellan hur jag är bland folk och hur jag framstår här där jag vräker ur mig all inre kris jag kan uppbåda borde vara större än så). Men förvirrad, det förstår jag att folk tycker.

Sedan fortsätter det vara jämnt mellan negativ, söt, snäll, blyg, underviktig, onormal, snygg och dryg, med 6.7% på varje där.

Negativ finns det väl inte så mycket att säga om, det är jag extremt medveten om.

Söt tycker jag inte alls om att höra trots att jag är väldigt van vid det (förekommer oftare än cool). Jag och kusinen diskuterade detta med att bedömas utifrån utseende och ordet "söt". Det skulle kunna bli ett helt inlägg för sig, så jag nöjer mig med att konstatera att "söt" känns lite som något man drar till med när man vill ge en komplimang men inte har något att ge. Det känns också som ett ord som har en lite kränkande innebörd även om det ytterst sällan är så det menas. En söt person kan nämligen sällan vara speciellt intressant, rolig, eller värd att tas på allvar. Föreställ dig själv att alla lägger huvudet på sned varje gång du öppnar munnen.

Nej, det är inte så förstås, men känslan i ordet går inte att ta miste på. 

Snäll och blyg, tja, vad kan man säga? Snäll är ett svårdefinierat ord med tveksam betydelse. Är det dåligt eller bra att vara snäll? Jag tycker själv att jag är handikappande snäll, snällfeg liksom.

Sen undrar jag hur jag tänkte när jag skrev in underviktig och onormal som alternativ. Ganska omoget skulle jag säga.

Snygg är jag visst enligt någon, och lite märkligt nog har någon fått bilden av mig som dryg. Undrar om den personen tänkte dryg som i långsam, eller dryg som i överlägsen. På sätt och viss kan jag nog tänka mig att båda stämmer ganska bra egentligen.

Inte en kotte har fått bilden av mig som konstig (men onormal!), lat eller vild. Känns ganska bra faktiskt.

Föga förvånande ligger rösterna också på låga 0% på alternativet Glad och Positiv. Jag tror att det är så man ska vara, glad och positiv, men samtidigt måste man vara sig själv. Eftersom den balansgången är mig övermäktig försöker jag hålla mig till att vara mig själv, det är också lättare och känns bättre. Jag tror man kan leva med en ganska negativ livssyn utan att nödvändigtvis må dåligt och vara desillusionerad.

Sådan är jag alltså.

Återkommer med mer fakta om mig när bilden börjar klarna mer än så här.

Jag är inte där när det händer.

Och är jag det så står jag bara och hör på.

För vad säger man när artighet är lag,

och bara den som vågar får trampa in så.

Jag kan inte le men jag kan inte tala,

vill inte vara den som förstör det vi har ihop.

Så först efteråt tar jag dig åt sidan och säger

Det var svinigt, det var fel, men bryt inte ihop.

Vi viker oss, det är ändå en ocean emellan

den som tar för sig och oss som tar emot.

Sen kan vi diskutera mönster och att inte gå i fällan

komma överens; dom har ingen rätt!

Men jag är inte där när det händer.

Och är jag där så står jag bara och hör på.

För vad säger man när man inte vill förstöra,

vad säger man till någon som aldrig kan förstå.

(Det är en låt!

Jag har skrivit den. Först bara rakt upp och ner, sen rimmat till den lite, sen gjort en melodi, sen ändrat "han" till "dom" för att den egentligen handlar om alla möjliga sådana situationer, inte bara kvinnor som får ta emot konstiga kommentarer från män, vilket texten är inspirerad av; en specifik händelse som en vän anförtrodde till mig.)

Ämen lägg av nu!

Jag tänker skriva ett mycket argt och långt inlägg om detta senare då jag har tid och möjlighet; men när jag loggar in på hotmail vill jag inte mötas av "10-veckors-metoden" och bilder på normala tjejer som gått ner i vikt UTAN att det är till synes nödvändigt.

Fuck it! säger jag. Fan ta skiten. Överviktiga personer behöver banta. Normalformade personer behöver INTE banta, punkt slut kuk.

Det är så jävla tragiskt och äckligt så jag vill bara gå och gömma mig någonstans där jag kan ligga ostörd och vänta på att dö.

På tal om nya bloggen har jag feta problem med det där. Jag har tänkt uppgradera mig från bloggagratis till någon sida med en design och adress som man kan ta på allvar.

Problemet är inte vilken adress jag ska välja. Grova problem har jag med titel förvisso, men det är inget verkligt gissel, som en del annat.

Problemet med ett versalt P i början handlar lite om vad jag ska skriva. Eller om man ser det så: vad jag inte ska skriva.

Jag skulle inte kunna ha en blogg med bara recept eller mode tex, då skulle jag få skaffa flera olika adresser och det blir så bökigt.

Mina vänner som har bloggar, eller flera av dem iallafall, känner till min blogg. Sen finns det en fet klick med nära och kära som förskonats från denna gudsförgätna kräkhink till bredden fylld av mina inside-out-spyor.

Det är nog bäst så.

Men lite vill jag berätta för vänner att jag bloggar (nu snackar vi alltså nära vänner, inte klasskompisen från nian som jag träffade senast för ett år sen eller liknande). Som kusinen, när vi var ute på nätet på pappas dator igår och läste runt, och hon sa att jag borde ha en blogg. Kanske det, sa jag.

NU KOMMER BALANSGÅNGEN IGEN.

- Att våga skriva om saker utan att säga för mycket. Man måste hålla en del inom sig, men jag känner mig förljugen, döljer saker. Jag vill inte att det är så. Fasen alltså. Så här är det:

Man är den man är. Om jag bloggar skriver jag inte käckt och vardagligt. Eller ibland, men oftare av annat slag. Det är ingen vanlig blogg. Eller, så kan man inte säga, det finns så många sorter. Men ni vet.

Ska jag berätta för folk att jag har en blogg kan jag inte fortsätta producera skit. Då måste jag bli prydlig, välansad och trevlig. På sin höjd får man vara bekymrad över äkta saker ibland. På ett vettigt sätt - inget ältande, för allt smör i Småland.

Ingen får veta. Bara alla som redan vet - jag är inget bra på att vara hemlig.

Alternativet är att vara privat och inte avslöja för andra. Men det går gränser överallt; får man kommentera i andras bloggar så leder det tillslut till att jag avslöjar mig ändå för irl-vänner.

Och - gränserna igen - jag kan skriva om min vardag, jag får vara djup och intressant, men inte för mycket - inte så att folk tycker att jag är deppig.

Jag kanske borde bara ge upp istället. Lägga av med det här tramset och skaffa ett riktigt liv.

Vad säger ni?

Olle Ljungström alltså.

Vilken fantastisk musik han gör. Knappt det finns bättre. Fast många ungefär lika bra finns det, men ingen annan är självaste Olle Ljungström än just Olle Ljungström.

Jag ska ha en idoldyrkans-kategori i nästa blogg jag skaffar.

Hej då, nu reser jag.

Inte än, men imorgon.

Det har räckt med en väska att packa i, och det finns plats kvar. Fantastiskt. Ska bara ha ner lite böcker, papper, pennor, och så funderar jag på att köpa en korsordstidning till mig själv eftersom P och jag gjort oss lite beroende av det på sistone.

Det är alltså till Fjällen jag reser.

Jag drömde att jag kysste Emily Howard, transvestitet i  Little Britain. Sen drömde jag om en rullstolsbunden kille på en stor lyxbåt, och sedan att jag besökte en klaustrofobi-liten toalett på min gamla högstadieskola.

Ja, jag sov länge.

Hej då allihopa. I'll be back next sunday.

Jag har affie (arbetsförmedlingen, eller arbetsförnedringen också kallat, samt ams - trams) som länk på min sida. Undrar hur många som tänkt "aha, en kompis till denna blogg, som eventuellt har något intressant att säga" och klickat för att sedan kasta sig ner och gömma sig under stolen med hjärtat i halsgropen - vilket bakhåll!

Förra veckan var jag inne en sväng. Jag håller fast vid min "anekdotiska evidens" (har precis fått begreppet förklarat för mig) att tio av tio jobb går genom kontakter, men för syns skull ska man ju söka ett och annat jobb som man omöjligt kan få. 

Men vet ni vet ni vet ni *skutt skutt skutt* jag har ett jobb på G. Jag tänker inte säga något för jag är nojjig och tror att man får sparken och böter och allt möjligt om man skriver om sitt jobb på bloggen. Men jag ska hjälpa någon. Det ska bli kul och jag är inte rädd och feg, bara socialt kompetent och begåvad på att skriva och åka tåg.