Nu har jag skrivit på det där projektet iallafall. Hela tiden.

Det är fullständigt meningslöst för alla andra, de skulle ha suckat och skakat på sina huvuden. Jag gör fel!

Jag har ingen aning om vad som är rätt och fel.

Jag klarar inte av balansgången som krävs för att mitt liv skall bli fullsätndigt. Jag förstår inte. Jag gör fel. Det blir bättre, jag blir någon annan, då blir allt bra. Jag vill inte.

Man har ett ansvar gentemot alla andra. Jag skapar problem, jag håller mig undan och ägnar mig åt meningslöst sökande. 

Ingen vettig människa gör så.

Det är fel!

Världens onödigaste ord trodde jag.

Det visade sig dock ha en betydelse.

Jag drömde att jag var kreativ, lidande och gråtande men tillslut kreativ, jag skrev på min bok om tomheten men när jag vaknade var det förstås tomt i skallen. Tillbaks på ruta ett, som Patrik Isaksson hade sagt.

Jag kan inte ljuga för mig själv och så som jag uppfattar världen är min sanning. Man får ta vara på de lyckliga stunderna. 

Och nu vill jag så gärna höra Barbro sjunga:

Den mänskliga hjärnan vill ha kontroll.

Den vill kunna kategorisera och förklara allt den får uppleva, den vill känna att den har makt över tillvaron. Odefinierbara eller okända fenomen är ett hot mot hjärnans kontrollbehov.

När hjärnan stöter på något som den inte kan placera och begripa, eller ställs inför en fråga som inte har något svar, ger det upphov till stress.

Kroppens inre organ sätts igång, hjärnan arbetar febrilt, och ju mindre kontroll hjärnan upplever desto mer stress alstras i kroppen. Detta kan leda till ångest.

Ovisshet är den värsta känslan. Kontrollöshet.

Den lilla hjärnan har inte svar på allt. Vissa begrepp är för stora för att rymmas i denna begränsande klump av tankeförmåga.

Ingen vet.

Fråga precis vem som helst, vissa har lugnat sina sinnen med teorier och tro, men ingen kan ge dig ett alldeles säkert svar.

Vi vet ingenting. Ändå måste vi leva, försöka förstå det obegripliga, försöka skapa vår egen sanning, försöka få kontroll över det okontrollerbara.

Anledningen till att jag skriver det här är att det ger mig en tillfredställande känsla av kontroll, att kunna förklara på ett mycket logiskt sätt hur hjärnan och jag fungerar. Ord, ord ord, rinner genom hjärnan, kan lugna mig för tillfället, få mig att glömma den stora dunkla ovissheten.