Ibland tycker man att man var duktig, att man utvecklats och blivit bättre på att reagera på ett konstruktivt sätt i vissa situationer. Sedan inser man att man egentligen reagerar likadant, man har bara blivit bättre på att dölja det för sig själv.

Ibland när man läser en trevlig bok från kanske tidigt nittonhundratal - tänk vad de kunde skirva då va - får man plötsligt skrivet på näsan vilken obildad tidsera man lever i.

Karaktärerna i boken slänger sig; liksom vi idag hasplar ur oss "typ" och "ba" i var och varannnan mening; med uttryck och fraser på franska, eller latin, eller tyska.

Jag begriper ju inte! Vad är det för ett sätt att gäcka läsaren, att låta dessa redan krypiska fiktionära personligheter plötsligt tala ett språk som kanske var fint att kunna på deras tid, men som är rena grekiskan för de som lever nu. Ska inte en obildad kunna läsa klassisk litteratur nu heller?

Idag har jag ritat sex självporträtt. Om man kan kalla det så; det är sex bilder på ett A4, föreställande sex stycken jag som dansar. Tänker lägga upp bilden här såsmåning om när jag orkar.

Ett god råd:

Ät inte chokladhavrekakor till lunch. Din mage kommer garanterat att tråka dig resten av dagen för det.

Förresten ska man inte äta mer än man orkar;  så fort man känner att man börjar bli lite mätt ska man lägga av.

Men jag är ju underviktig, så jag vill ju helst ta varje chans att tvångsmata mig, som gässen i Kalla Fakta på tv idag. Usch. Ät inte gåslever, det är mitt andra råd. Nu har jag inga fler goda råd. Jag är ingen profet!

Dammet är min fiende.

Det tror att det kan sväva runt här i luften och lura mig, smyga sig på mig och kväva mig långsamt.

Men jag har min dammsugare. Nu jävlar.