Nu verkar det, enligt ett schema på internet, som att min kurs hade lektioner igår. Konstigt konstigt, och står inte med i mina utskrivna scheman. Detta känns pinsamt, jag känner mig redan som en slarvig och lat person (måste dock tillägga att jag är mycket duktig, enligt mig själv, på att inte anklaga eller döma mig själv för någonting. Jag är så förbannat konstruktivt tänkande så jag kunde bli den nya Mia Törnblom).

Tur att jag var på väg att hoppa av.

Nu har jag mejlat läraren (sitter och grimaserar tillgjort av skam, fast ingen ser mig) och kvar är att mejla gruppen och dumpa dem i skiten. Jag känner mig elak.
Det är redan onsdag, jag borde ha avklarat det här i måndags. Vad gjorde jag i måndags? Ingenting.

Nu kommer också kraven från alla håll; går man inte i skolan och masar måste man faktiskt sätta igång med nåt på riktigt. Men jag menar alla har ju rätt i det, jag är bara orolig att det låser sig.

Jag är ju så kreativ, jag borde göra något kreativt. Jag blir lite rädd i sådana lägen. Om det låser sig... Kreativitet är en oberäknelig gåva.

Men jag känner mig lite mer rättfärdigad sen igår. Jag har vunnit - eller snubblat över - en liten, liten bit markyta i verkligheten.

Eva Dahlgrens En Plats På Jorden går på repeat. Jag överväger att söka till en folkhögskola i höst. Jag är bara rädd för vad jag ska välja - man ska inte vara rädd.

Inatt drömde jag att jag var i fjällen, det drömmer jag ofta ofta. Med släkten som vanligt. Långa drömmar, men jag minns mest när vi stod uppe på ett snöigt berg och såg bomberna falla. Det var krig någonstans längre bort. Plötsliga ljussken över trädtopparna.

Av någon anledning hade någon med sig fyrverkerier som vi vskulle smälla av. Är det inte väldigt olämpligt nu, tänkte jag men sa inget. Jag fotade med min kamera men den var traisg och krånglade, jag blev arg.

Sedan, när jag vaknade, låg jag en stund och tänkte på vad som skulle hända om man skjöt en raket nedåt, ner i jorden. Det hade förstås inte gått. Men, om man borrade ett långt långt hål... och skjöt ner raketen... Nej, den hade nog smält innan den nått in. Men... om man tillverkade den i osmältbart material... om jag tog reda på vilka ämnen som kretsar runt där inne och vilka ämnen de i sin tur reagerar explosivt på...

Långsökt.

Sen tänkte jag mig en mun mot en annan mun. Tänder som biter tag i den andra munnens läppar, sliter, rullar upp den som ett garnnystan, varv efter varv, tills det bara blir ett blodigt stort hål kvar. 

Sen gick jag upp. Nu har dagen börjat. Det är onsdag.

Jag ska vara duktig idag och imorgon och alla dagar. Nu blir det snart något bra, nu blir jag snart någon.

 

kristian

4 februari 2009 19:14

Det där med en mun som biter sönder en annan mun var i sanning en spännande tanke. D:

 

dean

5 februari 2009 12:47

kanske mest obehaglig. men sådana tankar måste ju också tänkas ibland. och de tänks bäst i nyvaket tillstånd. eller innan sömnen. det är nog olika från person till person.
imorse tänkte jag mig att min hud sprack över kroppen, och jag var tvungen att ringa 112 men vågade inte resa mig ur sängen av rädsla för att spricka sönder ännu mer.

 

kristian

5 februari 2009 22:04

Usch då. Låter lite obehagligt.

Fast jag har redan drömt årets mest obehagliga dröm. Fast den kan vi gå in på en annan dag.

 

dean

6 februari 2009 11:06

nej, kom igen, nu vill jag höra! du vet vad man säger, inget a utan b.

 

kristian

7 februari 2009 12:46

nejeh : (

kanske över en fika! >:)

 

dean

7 februari 2009 18:52

jaså, du försöker bjuda ut mig nu?

 

kristian

7 februari 2009 19:37

Nä, du får betala din fika själv D:

Bjuda var det aldrig tal om!

tihi.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...