Jag befinner mig alltså i en situation där jag faktiskt står öga mot öga med mig själv och måste - på ett plan iallafall - bestämma vad jag vill nu.

Och det finns inga självklara svar. Inga som helst självklara svar. Inte ett enda. Jag känner mig relativt tom, väntande. Men nu står jag väl vid nåt slags vägskäl och vore en fegis om jag fortsatte med mitt eviga väntande. Det känns lite som att en ballong har exploderat någonstans i mitt huvud, eller som att jag är på väg att minnas något jag glömt något som ligger dolt.

Nej, det finns inga självklara vägar här nu. Ströjobb växer inte heller på träd, så lätt kommer man inte undan.

Det krävs lite mod och lite självrannsakan och mindre gyttja i huvudet.

Om man funderar för länge på nästa steg kan man få tillbringa livet ståendes på ett ben, var det någon som sa. Det finns väl hundra sådana där talessätt som handlar om att våga kasta sig ut.

Mitt motto i livet handlar mer om att alla är olika och ett litet omärkbart steg för någon kan vara ett enormt kliv för någon annan. Sånt måste man ta hänsyn till. Mamma har lärt mig det. Jo, det är sant.

Hur som helst kan jag inte kasta mig ut när jag inte vet vart jag vill kasta mig alls.

Jag tänker. Och försöker fylla min tillvaro med små små meningsfulla saker, och fylla mitt sinne med verklighet. Jag är på väg åt rätt håll, tror jag. Fast jag utåt sett nästan står still.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...