Nu har jag skrivit på det där projektet iallafall. Hela tiden.

Det är fullständigt meningslöst för alla andra, de skulle ha suckat och skakat på sina huvuden. Jag gör fel!

Jag har ingen aning om vad som är rätt och fel.

Jag klarar inte av balansgången som krävs för att mitt liv skall bli fullsätndigt. Jag förstår inte. Jag gör fel. Det blir bättre, jag blir någon annan, då blir allt bra. Jag vill inte.

Man har ett ansvar gentemot alla andra. Jag skapar problem, jag håller mig undan och ägnar mig åt meningslöst sökande. 

Ingen vettig människa gör så.

Det är fel!

Världens onödigaste ord trodde jag.

Det visade sig dock ha en betydelse.

Jag drömde att jag var kreativ, lidande och gråtande men tillslut kreativ, jag skrev på min bok om tomheten men när jag vaknade var det förstås tomt i skallen. Tillbaks på ruta ett, som Patrik Isaksson hade sagt.

Jag kan inte ljuga för mig själv och så som jag uppfattar världen är min sanning. Man får ta vara på de lyckliga stunderna. 

Och nu vill jag så gärna höra Barbro sjunga:

Den mänskliga hjärnan vill ha kontroll.

Den vill kunna kategorisera och förklara allt den får uppleva, den vill känna att den har makt över tillvaron. Odefinierbara eller okända fenomen är ett hot mot hjärnans kontrollbehov.

När hjärnan stöter på något som den inte kan placera och begripa, eller ställs inför en fråga som inte har något svar, ger det upphov till stress.

Kroppens inre organ sätts igång, hjärnan arbetar febrilt, och ju mindre kontroll hjärnan upplever desto mer stress alstras i kroppen. Detta kan leda till ångest.

Ovisshet är den värsta känslan. Kontrollöshet.

Den lilla hjärnan har inte svar på allt. Vissa begrepp är för stora för att rymmas i denna begränsande klump av tankeförmåga.

Ingen vet.

Fråga precis vem som helst, vissa har lugnat sina sinnen med teorier och tro, men ingen kan ge dig ett alldeles säkert svar.

Vi vet ingenting. Ändå måste vi leva, försöka förstå det obegripliga, försöka skapa vår egen sanning, försöka få kontroll över det okontrollerbara.

Anledningen till att jag skriver det här är att det ger mig en tillfredställande känsla av kontroll, att kunna förklara på ett mycket logiskt sätt hur hjärnan och jag fungerar. Ord, ord ord, rinner genom hjärnan, kan lugna mig för tillfället, få mig att glömma den stora dunkla ovissheten.

Alien alltså.

Filmernas film.

Jag skriver in boxen på önskelistan.

Det här utvecklade ju sig till att bli en riktigt tråkig dag. Någon enstaka syssla har jag fått gjort men lust och motivation har saknats till det mesta. Jag har ätit hönökakspizza (med majs, morot, sojabönor och spenat), kollat på Little Britain, fått ett intyg från studievägledaren, kollat runt på ams.se, suttit här, inte orkat ringa min kusin, insett att jag inte har några intressen eller hobbies, snutit mig och tagit emot ett telefonsamtal om ett litet jobb lördagen den 28 mars.

Idag är det Fredag. Imorgon är det helg och på söndag är det helg sen är det måndag.

Det är skönt att man har koll på dagarna iallafall. Var dag för sig, varje dag är ett liv och varje natt är en död. Morgonen är en utdragen födsel.

Man måste se till detaljerna. Det finns ingenting att säga om helheten.

Nej men vad dryg den här dagen börjar bli.

Förlåt föregående inlägg alla kära arbetsgivare, jag menar för all del inte att jag är ett hopplöst oansvarigt fall, eller är jag det? Det kändes bara så meningslöst och jag har som vanligt glömt hur man skriver en ansökan. Jag vill ha jobb ja för all del inte vad som helst, jag skulle absolut inte vilja ha jobb som säljare med provision tex, men i en blomsteraffär skulle jag sköta mig alldeles exemplariskt, jag lovar! Jag är en alldeles fantastisk omistlig människa, jag tycker synd om dem som inte träffat mig än, helt unik och underbar är jag. Eller, nu tog jag i. Så god självkänsla var det kanske inte tänkt att man skulle ha. Meneeh, jag är helt okej. Jag lovar. Trevlig utan att vara påträngande, rolig men ingen lustigkurre, social men inte pladdrig. Yes, jag är helt okej helt okej helt okej!

Nu vill jag ha varma mackor. 

Förresten kan jag spela piano också. Början av månskenssonaten kan jag. Underskatta inte halvdana pianokunskaper på arbetsplatsen! Det är mer användbart än ni anar.

Jag tar inte alls det här med arbetssökande på allvar. Jag sitter på ams.se och väljer ut vad jag ska söka men sen när jag ska skriva mitt brev beter jag mig oerhört tramsigt och koncentrerar mig inte alls.

Och nu när arbetsgivare kan söka upp en på internet så är jag omogen nog att skriva på min blogg hur barnsligt jag beter mig och visa hur lite respekt jag har för arbetslivet.

Men då kan jag ju också skylla mig själv att jag inte får något arbete! Man måste faktiskt visa lite mognad och ansvarskänsla, man måste faktiskt anstränga sig lite!