Hur gör andra människor med sina känslor? Om de har några vill säga.

Jag tycker att det är ytterst meningslöst att springa runt med den där eländiga kär-nervös-kåt-kreativ-ont i magen-känslan som inte vill någonting över huvud taget; den vill bara störa mig. Jag kan inte slå mig till ro med någonting, inte så vitt jag vet iallafall.

Lite hjälper det att slå på pianot, även om det kan göra mig ännu mer frustrerad att jag fortfarande är så kass på att spela (varför kan jag inte en sak ordentligt istället för att vara fejkbegåvad inom en massa grejer jag egentligen inte bryr mig om?).

På tal om det; det är så löjligt, men prestationsångesten dansar runt mig ständigt. Nu ska jag vara duktig på att rita och måla också, tänk vad folk bildar sig uppfattningar om mig. Men å andra sidan - vad vill jag? Jag kan inte ägna livet åt ingenting. Säger dom att jag är kreativ får jag väl krypa till korset och leva upp till det. SKärpning!

Man är inte roligare än man gör sig. Och har jag inget att komma med får väl andra komma med det åt mig. Jag är bara grymt otacksam och okoncentrerad.

Det blir nog bra. Jag ska inte krypa ihop och gömma mig som jag alltid gör - ut och leva ska man, men på rätt sätt förstås. Ingen förstår min ironi, ingen förstår mina dolda budskap, ändå måste jag spela konstnär, fastän en snäll och anpasslig en. En sådan som folk förstår och en som kan leverera.

Det går veckor och månader och jag kommer ingen vart. 

Man kan se på dem som tar för sig, de som vet vad de vill och vågar allt. Jag är jämförd med andra, med snabba effektiva människor, som alltid - och vem fan skulle någonsin bry sig om att lyssna på mig, på skräpet bakom den rara fasaden.

Eftersom jag är rädd för precis allting ber jag snällt om att få leva på en liten prick och aldrig synas. Bara innesluta mig i mig själv och aldrig krävas på några svar. Men jag förstår ju själv att det inte går.

Jag är en konstnärssjäl och som sådan borde jag varva min ångest med lite berömvärd konst. Men icke. Ångest för hela slanten, och ingenting är speciellt intressant; jag framstår snarast som en dryg och bortskämd person. Vilket jag för all del alltid utgett mig för att vara, men på det örat lyssnar ingen.

Jag är livrädd för att bygga upp förväntningar och håller därför allt inom mig; men till vilken nytta? Andra har redan murat in mig i en förutbestämd återvändsgränd, de pekar åt alla håll vart jag ska gå men jag förstår inte och förmår inte ta mig någonstans.

När kommer min upprättelse?

Vissa har anorexia. Andra har knark. En del tävlar i hatets spel, några håller sig undan och leker missförstådda. Somliga tar till våld, eller skriver usel poesi.

Några gräver, andra sminkar över.

Många intalar sig att allt är så jävla bra. Att just de har valt rätt.

Men det är nog bara olika sätt att stå ut. Vem är vem att döma.