Den här bilden är inte elak va? Är den?

Jag tycker iallafall att den är träffande.

Jag är en kass fotograf (hänvisar som vanligt till min blasé inställning pga att två viktiga personer i mitt liv är fullkomliga fotonördar) men bilden här skall föreställa en rödbeta med bulgursallad.

Jag ska nu, i min stora välvilja och medmänsklighet, låta er alla ta del av receptet till denna gudabenådade maträtt!

Så här funkar det:

Köp en påse rödbetor, borsta dem (inte skala) och koka dem i en stor kastrull. Kokningen kan ta mellan en halvtimme och en timme, känn efter med en sticka när de börjar mjukna. 

Bulguren kan man börja med i slutet eftersom den går mycket fortare. Koka bulgur enligt anvisningarna på paketet, häll i lite italienska örter (finns i små paket i frysdisken, eller krydda själv). För en saftigare smak ringlar man ner lite olivolja och avslutar med en skvätt citronsaft. 

Hacka babyspenat i halvstora bitar och blanda ner, rör ihop bulguren.

Servera rödbetorna tillsammans med bulgurröran, smör och salt. Glöm inte att ha ett fat till hands att lägga skalet på (rödbetan skalas nu för hand innan den ätes upp). 

Och skulle din urin vara svagt rödfärgad efteråt har du inte fått en sjukdom - kom ihåg det.

Rätten kan med fördel kompletteras med andra småsaker!

Igår kom jag på att jag kan göra flera saker samtidigt. Jag kände mig nästan som manodepressiv, ena stunden en långdragen meningslös dag med ingenting gjort, andra stunden full fart i köket, jag dansar och sjunger samtidigt som jag frenetiskt skrubbar bort smuts från skåran mellan spisen och bänken under. Jag är som folk är mest antar jag. Alla har sådana dagar och kvällar. Och:

check - flera saker samtidigt.

Tänk vad jag kan. Man kan bara man vill säger dom. Så rätt så rätt. Jag vill bara inte. Eller så har jag näringsbrist. Alla måste hitta sin plats. Jag hittar ingenting. Jag svettas glädjesvett i mitt hårda arbete för att nästa stund lämna verkligheten för min dumma inre värld.

Kan någon förklara för mig?

Det är aldrig någon som förstår min ironi. Jag trodde jag hade hittat något. Alla måste hitta något. Jag hittar ingenting. Jag förstår fortfarande inte.

Men man ska inte tänka så mycket.

Det är lättare sagt än gjort för en som är besatt av sanningar.

Man blir inte sjuk av att fundera på vad man ska ta för nästa steg i sitt liv. Jag har en bok (lånad) om anatomi och fysiologi. Jag stirrade på en karta utanför studievägledarens kontor, och slogs av insikten att jag bara är en wannabe-nörd, inte speciellt skarp inom något område. De säger att jag kan skriva - javisst, jag kan ge ut en bok som gör alla deprimerade och alstrar ångest. Eller stapla ord på varandra utan att mena någonting, bara för att göra någon nöjd.

Jag vill lära mig något. Om mig själv. Jag känner en stark lust att hitta något jag kan, något som fungerar sådär bra och som kommer självklart till mig. Jag vill det! Det är en lucka till en annan värld, något bra, hör ni det? Något bra!

Jag vill hitta. Det måste finnas en plats som väntar på mig, eller är det lika svårt för alla? Ska det vara tortyr att utvecklas som människa? Nej, jag har hört att det kan vara riktigt behagligt att leva också, och nu vill jag också vara med.

Det är långt kvar till hösten. Vintern är inte ens slut än. Men för mig är den här, den lockar, en möjlighet, en plats,något helt nytt. Som bara är jag, ingen annans förväntningar, ingen annans tyck och tänk eller någon gammal självklarhet.

Jag vill hitta något.

Jaja. Det skulle inte bli så här, jag har lovat sjuhundra gånger att bara skriva vackra glada regnbågsord i min blogg, men det funkar inte.

Jag vet att det är fel att älta - men jag går hos en psykolog, jag tänker för mycket och jag är som jag är. Det är inte enkelt för mig. Och jag måste vara ärlig.

Och faktiskt - jag har oerhört svårt att förklara för andra hur jag tänker och känner, men när jag sätter mig här kan jag hälla ut all frätande hjärnsyra som tär i mig, och kanske på så sätt bli lite bättre. Jag är inte säker på att det är bättre, men det är ändå ett sätt att få ut något. Jag har svårt att få ut något annars och jag tror att det är nödvändigt med nödutgångar.

Det här är en nödutgång.

I en perfekt värld, eller ett "perfekt" jag - som jag ursäktande lovar att jag jobbar på att bli -skulle min blogg blomstra av idel outroverta, konstruktiva och inte alltför komplicerade resonemang som folk blir på gott humör av att läsa.

Jag är inte där än.

Ni måste förlåta mig. Alla har vi brister. Alla bryter vi löften. Jag kämpar allt jag kan för att hålla balansen. Jag vet att självdestruktivitet är värdelöst gånger hundra och jag försöker förstå att jag inte kan lyssna på alla - även de som säger elaka saker om folk som gnäller och ömkar sig själva (de som inte vet någonting, eller så har de försträngt, jag vet inte). 

Nu ska jaginte babbla mer idag.

Lova bara att det är okej att jag är som jag är. Lova det, jag behöver höra det - för i tystnaden bildar jag mina egna uppfattningar om hur illa folk tänker om mig.

Det är fel att göra sig märkvärdig.

Det är fel att följa strömmen.

Det är fel att vara ytlig och tråkig.

Det är fel att vara djup och må dåligt.

Det är fel att vara bestämd och aldrig tänka efter.

Det är fel att inte ha några åsikter alls.

Det är fel att vara inställsam.

Det är fel att inte ens försöka.

Det är fel att vara svag.

Det är fel att vara hård.

Det är fel att synas för mycket.

Det är fel att inte ta någon plats alls.

Det är fel att inte sätta höga mål.

Det är fel att sätta för höga mål.

Det är fel att bry sig om vad andra tycker.

Det är fel att köra över och inte lyssna.

Det är fel att hålla sig för sig själv.

Det är fel att vara beroende av andra.

Det är fel att avslöja mörka saker om sig själv.

Det är fel att aldrig släppa in någon.

Det är fel att förneka sina problem.

Det är fel att älta sina problem.

Det är fel att hitta problem överallt.

Det är fel att vara hurtig och blunda för problem.

Det är fel att vara egotrippad.

Det är fel att alltid anpassa sig efter andra.

Det är fel att tänka för mycket.

Det är fel att tänka för lite.

Det är fel att ha för mycket empati.

Det är fel att ha för lite empati.

Det är fel att vara för logisk.

Det är fel att vara för ologisk.

Det är fel att vara känslosam.

Det är fel att vara känslokall.

Det är fel att ljuga.

Det är fel att tala sanning.

Men.

Jag är ingen balanskonstnär.

Det är som psykologen säger.

Man kan inte bara plocka ut en tanke ur huvudet utan att ersätta den med något annat. Precis!

Igår försökte han hitta en mer filosofiskt, existensiellt inriktad psykolog åt mig. Det är inte KBT jag behöver, säger han. Precis!

Det där existensiella är inte hans område. Dom är bra på olika saker. Jag undrar vad jag sagt som fått dem att placera mig hos en KBTare, eller om det bara är en slump - att man får den som har tid och plats för en patient.

Det är förvisso inte konstigt; dåligt självförtroende är nog det mest konkreta jag kommit med. Alla förstår vad det innebär.

Han säger att han märker att jag har svårt att genomföra det vi kommer överens om - "ta sig ur den trygga zonen" och allt det. Att jag kanske är lite rigid. Men äh, jag tror inte på det där. Jag behöver bara ut och träffa folk, skaffa ett liv. Kapa banden till det djupa, introverta, det är bara skit där.

Jag måste ersätta en tanke med en annan. Vad?

Vi pratade om tävlingen. Det är kämpigt men nyttigt att formulera, nyttigt på ett sådant sätt att jag känner det själv.

De elaka står alltid överst. Men vi kom fram till att jag inte kan vinna i den tävlingen, tar jag åt mig har jag förlorat -  och jag är inte av den sorten som kan bli hård och vass. Jag måste välja det fina i livet, glömma tävlingen.

"Och ersätta det med något" säger han. Skriva eller rita eller nån annan hobby. Jag har tröttnat på det också. Alla säger att jag ska skriva och rita, men jag har inget att säga - inte sålänge jag saknar något fast och tydligt inom mig att utgå ifrån.

Jag vill inte. Jag vill bli klok. Jag vill förstå, ha kontroll, klara av, veta vart jag är på väg. Inte sitta och rita - som jag gjort hela mitt liv.

Finns det en kärna att nå in till? Om svaret är nej blir tomheten besk och svart - då måste jag ge upp och söka efter ett sätt att glömma mig själv.

Om svaret är ja tänker jag fortsätta gå. Jag slutar inte.

Jag har en förkärlek för att berätta vad jag har drömt - om jag har drömt något småkul. Vissa kanske tycker att drömpladder är höjden av ointressanthet men jag gillar både att berätta, lyssna på andras drömmar och analysera.

Här kommer en av nattens drömmar:

Med anledning av att Patrik ska fota Detektivbyrån i Hässleholm på lördagoch jag eventuellt, om biljetter finnes, hänger med, drömde jag om denna kommande konsert.

I drömmen hade jag rest ner med mina kusiner från Småland (de är fyra stycken), vi campade i något slags stort inomhustält, det går inte att beskriva hur det fungerade och såg ut. Det var partystämning inför konserten, men jag själv låg och sov. Mina kusiner hade klätt sig i varsin märklig pyjamas med Clockwork Orange-tryck på bröstet, de dansade runt och hade roligt.

Plötsligt väckte den äldste av dem mig och sa att konserten redan börjat för länge sen och jag insåg att jag missat nästan allt. Typiskt mig. I vanlig ordning blev jag också mycket arg och grinig över detta.

Det värsta var att Patrik inte kunnat följa med, och jag hade åkt dit med löftet att berätta allt om hur bra konserten varit.

Vilket jag sumpade.

Jag vaknade senare idag, men faktum är att jag tyckte det var rätt skönt att gå upp tidigt igår morse (jag hade en tidig tid på UPM). Om inte annat känner man sig lite mindre som en dålig människa om man pallrar sig upp innan nio och sen kör fullt ös hela dagen.

Idag har det inte varit fullt ös, emn tack vare Michelle och hennes hund kastade jag in en tvätt tidigt, och fick en lång strandpromenad. Bara en massa annat tråkigt kvar nu innan jag fyllt dagskvoten.