Det känns lustigt att jag har börjat slänga mig med internetkompisar hit och dit. Jag är såå modern och framåtsträvande, för ovanlighetens skull.

Jag brukar väl inte IRL-dejta internetkompisar på löpande band, men om jag gjorde det tror jag knappast att någon vid det här laget skulle börja snacka om seriemördare och pedofiler. Speciellt inte då pappas särbo bloggar sjuttiotre inlägg om dagen och har femtioelva kontakter som hon träffar ibland (och ingen av dem har så vitt jag vet seriemördat henne).

Jag tycker att internet är ganska grymt. Det är verkligen på väg att bli en parallell värld till IRL-världen, och jag är en av dem som håller mig mer här än ute i verkligheten. Det är väl dåligt antar jag, men vad kan man kräva av någon som är arbetslös och ganska osocial?

Jag minns en diskussion för ett antal år sedan, då min far var lite avig till internet medan min kusin Hannes förklarade att det var ett bra sätt för blyga människor att få nya vänner.

Det var innan jag verkligen fått grepp om internetvärlden - förlåt - innan den fått grepp om mig, menar jag.

Sen träffade jag flickvän över internet. Sen träffade jag pojkvän över internet. Sen skaffade jag några andra vänner och bekanta över internet och fick ägna mig åt det jag gillar - att prata. Fast långsamt, eftertänksamt, utan att staka mig eller glömma bort att lyssna och missa något väsentligt.

Jag vill absolut inte byta bort mitt IRL-liv mot internet, aldrig i livet. Men det är faktiskt inget dumt komplement.

Över internet kan jag lära känna precis vem som helst, jag kan läsa om helt främmande fenomen eller sådant som känns bekant och nära. På intenet visar alla upp sitt inre, till en viss grad. Förvisso ett utvalt inre, en väl ansad bild av den man vill vara. Men just där finns en poäng; istället för att som ute på stan snabbt bli dömd efter hur man ser ut, kan man själv här välja hur andra ska se och uppfatta en. Alla som vill kan vara i rampljuset och göra sin röst hörd - det självklara steget i en individualistisk kultur.

Vart vill jag komma? Ingen särskild stans kanske; tankarna bara satte igång när jag bestämde mig för att lägga in en ny blogglänk i listan. Jag tänkte på det där med att länka till andra; att jag helst avvaktar med länkandet för att 1, jag vet inte hur väl vi känner varandra och om personen vill att jag länkar till dens sida, 2, personen kanske skulle känna pressen på att länka tillbaka av artighet, vilket skulle kännas fel om inte personen vill länka till mig av en eller annan anledning. 3, ska jag väl säga också; varje länk jag lägger in säger något om mig själv, och även om jag redan är ganska utlämnande här finns det vissa saker jag håller inom mig.

Nu upptäckte jag dock att jag redan var länkad till och då var det ingen tvekan om saken.

Så, en ny länk i listan är min slutkläm.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

    ANNIE!

Det kanske kan vara läge att meddela att jag har en ny blogg. Ja, en ny. Ännu vet jag inte säkert vad som händer med tomatburgare, jag vill ha kvar den ändå i cybern. Kanske kommer jag att skriva här någon gång. Återstår att se.   Framtiden fin...

Igår försov jag mig till lektionen och missade Annes debattinlägg i frågan om utbildning och bildning, och om folkhögskolors vara eller icke vara i den alltmer produktionsinriktade framtiden. Har som ni ser fått ett hum om vad det handlade omi alla f...

"Det anses inte politiskt korrekt att tycka si eller så" säger de. Och tacka fan för det, säger jag! Nu är jag inte rädd eller osäker längre. Jag har också en rätt att stå på mig och välja mina krig och föra dem som jag vill. ...

Nu är det väldigt bra. Nu kan du läsa, mamma! Av flera anledningar är det ovanligt bra. Och efter regn kommer solsken, eller kanske i mitt fall - efter lågtryck kommer duggregn. Det har varit lite svart ett tag. Men nu har jag kommit på vad jag s...